skollåda med nakna väggar och fönster af matt glas; mäster Erik och grammatiken flyttade med.
Och när ugglorna, som äfven troget hade följt med, sutto i de stora bokträden utanför rektorns studerkammare, for äfven han tillsammans vid deras vilda skrik och lyfte sina ögon från Tacitus — det var samma intressanta, men dunkla ställe.
Ty under de många hundra år, som all lärdom hade lefvat i detta sköna och utvecklade språk, hade, besynnerligt nog, ingenting frambragts, som var värdt att läsa på latin. Nu som för sex hundra år sedan sutto de lärdaste hufvud och gnedo sina pannor mot dessa intressanta, men dunkla ställen hos Tacitus.
Och fortfarande gick slägte efter slägte till mensa rotunda, der mäster Erik och grammatiken mottogo ungdomens offer af tid och flit, för att till gengäld föra de skickligaste bland dem så långt, att de kunde få gnida sina pannor mot Tacitus. —
Bokträden voro ej gamla i jämförelse med de ruiner, bland hvilka de växt upp. Men de hade dock i mer än hundra år lyft sina kronor öfver den låga trästaden och utbredt sig långt öfver den rymliga skolgården.
Och under deras grenar hade det muntra sorlet af unga slägten, som kommo och gingo, susat; dagens ständiga växling mellan stillheten under lektionen och det lössläppta allarmet under lofstunden med hundra småfötter trampande jorden och ett skrik i luften som af vilda fåglar.
