och några voro af den åsigten, att det kom ej nog ljus in under grenarne, och ville ha topparne afskurna.
Ingen tycktes vilja förstå, att jorden var sur, träden gamla och ruttna, så att ingen konst kunde hindra dem från att vissna och dö.
Men liksom träden vantrifdes, så var det också som om det lade sig en tyngd öfver sjelfva den skola och ungdom de öfverskyggade.
Mäster Erik dansade ej längre lustigt med grammatiken, han var bortlagd. Och efter denna skilsmessa tycktes grammatiken täras bort som en enka, hvilken mist sin bättre hälft. Latinet ville ej riktigt gro längre trots allt möjligt besvär; ingen kunde vara blind för att kunskapen om det herrliga språket gick tillbaka år för år.
Och oaktadt de icke lärde sig hälften så mycket latin som för 30 år sedan, såg ungdomen likväl blek och öfveransträngd ut. Det var ömkligt att se de bleknäbbade dvärgar, som nu för tiden med möda kunde släpa sig igenom de allra tarfligaste pensa till studentexamen — isynnerhet om man tänkte på de karlar, som fordom »deponerade».
Lärarne gingo nu som gengångare. En vissnad, butter skara, som under årens lopp utvecklade hvar sin besynnerlighet till karrikatur, emedan deras ensamma lif var att sitta i katedern och strö dam på en ungdom, som de icke förstodo.
Men många märkte de lärda skolornas aftynande. Från hela landet kommo
