Sida:Gift (sv).djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 87 —

samstämmiga iakttagelser och beklaganden; och alla skolmän satte sig i rörelse, stucko näsan i papperen och uppvirflade små moln af extra fint filologiskt dam.

Några ansågo, att det skulle bli bra, om lärjungarne fingo särskilda pulpeter, andra ropade på ett nytt och mera tidsenligt ventilationssystem; en och annan lofvade sig en ny uppblomstring af lärdom och helsa för den kära ungdomen, om tyngdpunkten i undervisningen blef förlagd från latinet och öfver på grekiskan.

Ingen tycktes vilja förstå, att systemet var föråldradt och sjelfva lärdomen murken, så att ingen konst längre förmådde hindra det döda från att förpesta det lefvande.

Rektorn suckade mången afton, när månen sken öfver skolgården och utöfver staden, som växte och blomstrade på sitt sätt. Skolan blomstrade icke; hvarje år fann han färre hoppfulla elever för latinlinien, medan det var tillräckligt med raska gossar, som tidigt slutade och gingo till sjös eller till utlandet för att lära sig handel.

Han vände sig bort och gick ut i den stora trädgården på andra sidan om huset. Här hade han en liten fredlig plats under ett urgammalt päronträd, der han satt om sommaraftnarne och snusade eftertänksamt. Men icke heller här, skild från staden och hela verlden bakom den höga kyrkogårdsmuren — icke heller här fick han fred för oroliga tankar.

Huru litet den behagade honom, hela denna nya feberaktiga tid, och huru den oroade honom, oroade honom uppriktigt som ett tillbakasteg