Sida:Gift (sv).djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 88 —

mot barbariet, denna ringaktning för de klassiska studierna, som började visa sig både här och der.

Men han ville ej tappa modet; ännu stodo de dock, Gud vare lof, de gamla klassikerna; oöfverträffade af någon senare tidsålders män, höjande sig upp öfver alla tider, liksom sjelfva denna sköna kyrka höjde sig öfver den trånga, dumma fiskarestaden med sina ädla och allvarliga linier. Och från kyrken var det, som om det gick ett luftdrag öfver ruinerna, fram öfver skolan, fram öfver honom sjelf, i det han reste sig från bänken. Styrkt som efter en bön gick han full af kraft och tillit upp på sin studerkammare, för att gnida sin panna mot Tacitus. —

Och ugglorna störde honom icke; skolan och staden hade blifvit dem för stora och bullersamma, de försvunno plötsligt och voro borta.