min landsman, och all er korrekthet är förspild på mig.»
»Jag kommer, min fru» — men han kom ej längre, ty både han och frun kommo i ett sådant skratt vid tanken på deras sista sammanträffande och hans misslyckade försök att vara ceremoniös, att de slutligen hjertligt skakade hvarandras händer; och det blef på ett ögonblick en så stor förtrolighet mellan dem, som eljest en lång samvaro knappast skulle ha frambragt.
»Ni var alldeles ovärderlig i tisdags,» sade fru Wenche och tog till sin söm; han satt i en låg stol tätt bredvid sybordet; »ni kan inte tänka er hvad det är för mig att ändtligen möta en menniska med mina åsigter och mod att uttala dem. Här går väl en och annan, t. ex. lektor Abel, och bär på nya och frisinnade ideér, men i smyg, som om det vore farliga sprängämnen.»
»Som det för öfrigt också är, min fru. Ni såg ju sjelf, huru våra bomber flögo i synen på de lärda herrarne.»
»Ja, det var sant! Aldrig i mitt lif skall jag glömma adjunkten Aalboms min; jag var nästan rädd, att han skulle qväfvas. Men à propos, har mr Mordtmann också tänkt på följderna af edra dristiga ord den der qvällen? Sådant tål man nämligen inte här i staden, må ni veta. Med mig är det en annan sak; jag hör hit, och alla veta, att jag är oförbätterlig — dessutom är jag ju bara ett fruntimmer! Men för er —»
»Åh, inte heller jag lägger synnerligen stor vigt vid denna goda stads omdöme.»
