»Men, bäste herr Mordtmann, det måste ju vara af yttersta vigt för er, att ni gör ett godt intryck.»
»Ja, så till vida som man ju alltid helst vill efterlemna ett godt —»
»Nej, nej, förstår ni, jag tänker ju på sodan och allt det andra illaluktande, som ni vill laga till.»
»Jaså, ni tänker på den projekterade fabriken; men den blir det visst ingenting af med så länge.»
»Såå? Det var då ledsamt för er. Carsten sade här om dagen, att han trodde stämningen bland köpmännen var gynsam.»
»Trodde professorn! Jag har tyvärr kommit till ett annat resultat; i alla fall tänker jag snart resa.»
»Resa? Härifrån?»
»Ja, tillbaka till England.»
»Uppger ni fabriken?»
»Ja, tills vidare åtminstone; jag kan ingenting uträtta.»
»Men detta är jag alldeles inte betjent med,» ropade fru Wenche, »ändtligen har jag funnit en hygglig menniska, som jag kan tala med, och så vill han bort. Det går rakt inte an! Förklara mig åtminstone hvad som står på? Hvarför måste ni uppge det? Ä’ de rädda för sina styfrar, de små sillkungarne?»
»De små ä’ inte de värsta.»
»Är det då de stora husen, som hålla sig tillbaka: With’s eller Garman & Worse?»
»Högre upp!»
»Högre upp? Det förstår jag inte.»
