»Fy då, Carsten! alltid tror du, att folk ä’ lika beräknande som du sjelf. Han satt här och berättade mig alltsamman helt naturligt, och det föll då visst hvarken honom eller mig in, att jag skulle blanda mig i de der sakerna.»
»Åh, Michal Mordtmann, han är — —»
»Jag ser på dig, att du menar: han är bergensare,» sade fru Wenche litet bitter.
»Något snarlikt, ja!» svarade professorn, »för öfrigt, om du önskar att deltaga i detta företag, så gudbevars, jag skall nog teckna så många aktier du vill; pengarne ä’ ju dina.»
»Fy, Carsten — du vet, att jag inte vill du skall säga så der! Jag vill inte ha någonting med penningaffärer att skaffa, jag vill på inga vilkor, att du skall köpa aktier för min skull.»
Fru Wenche blef snart häftig under samtal, men då blef hennes man alltid mera dämpad.
»Jo, sannerligen skall du inte ha aktier, lilla Wenche! Jag ser mycket väl, att du har lust till dem; och på det viset få vi ju behålla den käre herr Mordtmann qvar.»
Abraham satt och såg förstulet från den ene till den andre. Han förstod icke, men han såg hvad han så ofta hade sett, att modern var häftig och fadern blid och vänlig.
Om eftermiddagen skulle han som vanligt läsa med lille Marius; men han hade så föga lust. Det var de första dagarne af maj, och de repeterade i alla ämnen till denna förfärliga årsexamen, som skulle afgöra lille Marius’ öde.
Derför satt han ifrigt vid böckerna; men Abraham hade så föga lust. Solen sken på den
