Under lofstunden hade lille Marius sagt:
»Du skulle inte ha lockat mig ut att fiska i går, Abraham! Jag kan ingenting och får visst fråga i alla ämnen i dag. Så får jag 6, och så blir jag inte uppflyttad till sommaren.»
Abraham började förstå hvad detta ville säga för lille Marius, han hade egentligen aldrig tänkt riktigt på det. Men medan lille Marius nu med många fel läste upp en ode af Horatius, satt han och tänkte på, huru alldeles hjelplös hans bäste vän skulle bli, om han blef qvarsittande i klassen, bland nya kamrater, under det han sjelf, Abraham, naturligtvis blef uppflyttad i fjerde latinklassen.
»Nej, nej, Gottwald, du försäger dig,» sade adjunkten Aalbom kattvänligt, ty lille Marius begick fel på fel, men han tordes ej för rektorns skull ge skällsorden fritt lopp. »Tänk dig nu för, gossen min — hva’? fallo, fefelli, säger du, det är mycket rätt; men nu supinum — supinum, min käre gosse — hva’?»
»— fe — fe — fe —» stammade Marius alldeles hjelplös; det fans ej längre någon tanke i hans hufvud.
»Nej, men Herre min skapare, hvad skall du med reduplikation i supinum?» ropade Aalbom; men en blick från rektorn hejdade honom. »Tänk dig nu för, Gottwald! Du känner så väl till de der verben, bara du tänker dig för; det fins inte mer än tre fyra sådana — du mins nog: pello, pepuli, pulsum — alltså: fallo, fefelli — nå?»
»— pulsum», svarade Marius och virade den blåa näsduken om fingrarne.
