»Snicksnack, Gottwald, skall du göra narr af mig? — ja visst, herr rektor, det är mycket sant, låt oss ta det lugnt — hva? — lugn bara, min gosse, så kommer det nog; vi ska’ alltså börja med början, med saker, som du kan på dina fem fingrar — lugn bara, hva’? gossen min!» hans röst darrade af ilska; »alltså: amo, amavi — nå, supinum ? — ama —»
»— ama —» upprepade Marius och släpte sin näsduk.
»Nej, nu går det för långt!» skrek Aalbom och glömde alldeles rektorn; »är du tredsk, byting? Hvad heter det runda bordet på latin? Det runda bordet? Nå, vill du svara?»
Men det kom intet ljud från lille Marius, och adjunkten störtade fram emot honom, som om han ville slå honom, trots rektorn. Men antingen han nu ämnade det eller icke, så föll Marius ned mellan bordet och bänken, innan adjunkten hann fram till honom.
»Föll han?» frågade rektorn och kom fram till Aalbom, som stod böjd öfver bordet och stirrade ned på lille Marius.
Men i det samma ljöd en röst i klassen darrande af sinnesrörelse och afbruten som af snyftningar: de vände sig alla om och sågo Abraham Løvdahl; han stod upprätt, likblek, med förvridet ansigte: »Det är skam — det är stor skam!» sade han och lyfte sin knutna hand mot Aalbom. »Ni är en — ni är en djefvul! fick han ändtligen fram och tog ett fast tag i bordskanten.
»Men — men, Abraham — Abraham Løvdahl! Har du blifvit spritt galen, gosse?» ropade
