Sida:Gotland och wisby i taflor.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
51

hunde» — Holger Börjeson Bosenkrantz's ståthållareskap öfver Gotland (1633—1615) slöts genom freden i Brömsebro, d. 15 Aug. 1645, då ön med stad och slott återlemnades till Sverige, under hvars krona det alltsedan hört — med undantag af en kort dansk occupation (1676—1679) och en ännu kortare rysk invasion (d. 22 April—18 Maj 1808). — År 1656 var svenska styrelsen betänkt på att rifva ned den gamla muren och att omgifva slottet med en bastionerad femkant, samt hela staden med bastionerade jordvallar, hvartill planen finnes i Ingenier-kårens arkiv. Förslaget blef icke satt i verket. Men redan några år förut (1650) hade man börjat att förse slottets murhörn med tillbyggda jordbastioner.

Enär nyssnämnda danska occupation af år 1676 nära sammanhänger med Wisborgs öden, må en skildring deraf här försökas, med begagnande af en i Wisby' Landskontors Arkiv, äfvensom i Upsala Akad. Bibliotheks Palmschöldska Saml:r[1] befintlig, ganska märklig: »Kort Relation om Gottlandz öfvergång A:o 1676: d: 1: Maji till the Danske och hvad som dervjdh passerat».

Det med Danmark år 1675 utbrutna kriget satte äfven Gotlands befolkning i stor rörelse. Allmogen blef fördelad i kompanier fot- och häst-folk; de sednare patrullerade rundt omkring landet, och gjorde stort allarm, på det att de sjöfarande skulle tro landet vara uppfyllt med krigsfolk. Af Krigs-kollegium fick en Öfverste Vicken order att ined 500 man från Kalmar gå öfver till Gotland, men derifrån skrefs, att ingen förstärkning behöfdes, hvadan Öfverste Vicken icke gaf sig af. På vintern öfverkom med postbåten från Öland en dansk man, benämnd Anders Winterberg: denne föreföll genast myndigheterna misstänkt, men som han hade af K. Kommers-kollegium i Stockholm utfärdadt pass, att få resa obehindradt för sin köpenskap, tordes man icke antasta honom. Denne Winterberg utspionerade emedlertid allt. Om hösten hade en farkost med några af Gotlands Herredagsmän ombord blifvit af danska kapare tagen under Landsort och förd till Köpenhamn; riksdagsmännen hemkommo på våren, och någon af dem hölls suspekt att vara af fienden korrumperad och till otjenliga ting öfvertalad — dock bef saken aldrig utredd. — En vacker dag mot slutet af April år 1676 visade sig en dansk kryssare utanför Wisby, gick temligen nära under fästningen; men blef helsad med en fältslange, och stack åter till sjös, dock icke längre än att han var fri för skotten. Snart kom ännu en annan: båda skjöto väldeligen, och allarmerade stadsboarna. Emedlertid kom hela danska flottan, under Amiralen Nils Juel's befäl, samma dag, d. 28 April, till Klintehamn (belägen 3 mil söder från Wisby). Allmogen bådades upp: Guvernören och Hauptmannen med flera betjente begåfvo sig dit. Winterberg hade i en båt smugit sig ut och gifvit fienden rapport ou det »slätta tillståndet» på ön. Danskarne höllo sig stilla till följande dagens morgon: då skjöts dansk lösen, och skarp kanonad begynte, dock utan att göra någon skada. Folket på stranden hade endast 2:ne små fältstycken, som dagen förut blifvit ditförda från slottet. Enär bönderna voro benägna till motstånd, skulle de troligen någon tid hafva kunnat afhålla fienden; men både folket vid styckena, och allmogen fingo order att draga sig tillbaka, de förra till Wisby, de sednare hvar till sitt. Nu landsteg fienden vid den s. k. Sågholmen, tågade helt trygg genom Toffta' skog, der han lätt hade kunnat nedhuggas. Kl. 8 på aftonen var fienden vid Wisborgs Kungsladugård (¼ mil från slottet): hans antal af 500 man var af ryktet förstoradt till 5000. När Danskarne nu ryckte närmare, gafs lösen från slottet med 2:ne fältslangar i tornet »Blacken», hvilka, gjorde fienden någon skada. Strax tågade de en annan väg öster om staden till Norderport, så att slottets slangar ej mer kunde hinna dem. Söndagen den 30 April ut Bingo Borgmästare och Råd, och öfverlemnade till fienden stadens nycklar, hvarefter han intågade i staden och posterade sig på torget: Öfversten Marten Bartels lät nu uppfordra slottet, men han fick af svenska Kommendanten, Majoren Michaël Schultze det svar, »att krut och lod, men intet annat, kunde honom bestås». Om aftonen mot solbergningen kom hela danska flottan, och lade sig under slottet i det stillaste väder, som med sydlig vind fortfor i 8 dagar, så att svenska flottan vid Elfsnabben icke kunde löpa ut: eljest hade den danska stått sig slätt. Den 1:a Maj kl. 2 på morgonen gafs af flottan dansk lösen, som från Wisborg besvarades; derpå begynte Danskarne att med all makt beskjuta, slottet, dock utan serdeles verkan, enär kulorna flögo öfver eller endast skadade taket. Emedlertid anryckte Öfverste Bartels närmare mot slottet och uppfordrade det ånyo, men fick åter afslag. Dock, fram på förmiddagen, begynte Kommendanten, i följd af »åtskilligas- persvasioner, låt och gråt», att böja sig till ackord, och sedan detta för den uppskickade Tambouren blifvit tillkännagifvet, inställdes skjutningen; och Majoren Transeus med Hauptmannen Malmenius skickades ut att öfverenskomma om kapitulationen, som i Borgmästarens hus blef sluten kl. 2 på dagen, och kl. 4 blef »porten af slottet, som förut af ingen fiende vunnet var, åt landsidan inrymd», och dagen derpå skedde Svenskarnes aftåg. Nu var slottet med stad och land i Danskarnes våld till år 1679: när de då anade att fred snart skulle slutas, och att de derigenom skulle qvittera provinsen och fästningen, började de, isynnerhet efter ett i Augusti ingånget stillestånd, att

  1. Efter afskriften i Palmsch. Saml. är denna Relation i dess helhet aftryckt i Bergman's »De arce Wisbyensi Anno 1676 a Danis expugnata atque paullo post funditus excisa dissertatio», Upsala 1842.