52
nedbryta slottet; men emedan murarna voro för fasta, och nedbrytandet skulle hafva vållat »ett oändligt arbete», begynte de att »genom en böss-skyttare låta flyga slottet»; men som hamn och stad dervid skulle blifvit förderfvade, lät man »genom en fransk Ingeniör spränga slottet och flyga dess murar». Sedan detta arbete börjat, vände sig Borgmästare och Råd till Amiral Juel med bön, att fästningen icke skulle ruineras, hvilken bön blef beviljad; men beklagligen för sent. — Genom den kort derefter den 26 Sept. 1679 i Lund slutna freden, blef Gotland till Sverige öfverlemnadt.
Sjelfva de väldiga ruinerna af det sålunda sprängda och förstörda slottet blefvo snart hemsökta af en grundlig förstöring. Den store rikshushållaren Konung Carl d. 11:e, som för fortsättandet af befästnings-arbetena vid Lands- och Carls-krona samt uppbyggandet af Stockholms slott, m. m., behöfde ansenliga partier kalk, gaf år 1681 Råd- och Handels-mannen i Wisby Holger Jönsson, som redan egde på ön många kalkbruk och som med Kronan kontraherat om stora kalk-leveranser, tillstånd att upprätta några kalkverk vid slottet, med rättighet att begagna sig af der befintlig sten och virke, »hvilka eljest icke lära till någon annan Konungens nytta kunna användas». Samma omdöme om ruinerna uttalades de följande åren vid hållna besigtningar, och upprepades i flera Kongl. skrifvelser. Först omkring år 1683 blefvo dock af Drottn. Kristina's ståthållare på (det till hennes underhåll anslagna) Gotland, J. Cedererantz, alldeles under det ruinerade slottet 2:ne kalkugnar och lador högst beqvämligt anlagda, hvilka i början brukades för hans egen räkning. År 1689 föreslog Landshöfdingen von Osten genandt Stacken, att allmogen till afkortning på dess utlagor borde tillhållas att »uppbryta kalksten af stadsmurarna, som ingen reparation meritera». År 1690 erbjöd sig nyksnämnde J. Cedecrantz att till Stockholms slottsbyggnad leverera så mycket kalk som nöjaktigt, efter mätismanna-ordom, svarar mot slottets rudera. Ungefär från denna tid och till år 1696 brukades kalkugnarna för Kronans räkning. Derefter utarrenderades de, först båda och i förening med Wisborgs Kungsladugård till 1712; år 1711 nedlades den mindre ugnen; och sedan utarrenderades endast den större till år 1737. Efter denna tid skiljdes kalkugnen från Wisborgs Ladugårds-arrende, och utarrenderades särskilt till år 1758, då den för 1200 Daler Silfvermynt till skatte försåldes. Några af de sednaste arrendatorerna, klagade, att ruinernas stenförråd började taga slut — således hade slottets lemningar i mer än ett halft århundrade med kalksten försett först 2:ne och sedan en kalkugn. Ruinerna utaf Eriks af Pommern stolta borg hafva sålunda — med undantag af ett par qvarstående mur-fragmenter — icke blott underminerats, brunnit och förstörts, utan de hafva sten för sten blifvit nedbrutna, förbrända, söndersmulade, pulveriserade. Wisby fick en storartad och skön ruin mindre; riket fick kalk till ett par fästningar och till sitt Kungliga slott. Statshushållningen hade häraf stor vinning; men Minnet klagar. —
Den af gammalt med särskilta och högst förmånliga ved-privilegier[1] nådigst begåfvade s. k. Krono-kalkugnen är ännu i enskilt mans ego, belägen inne i staden och nära till hamnen, och har bredvid sig sin vanligen väl fyllda vedgård: den gnistrande och flammande eld-draken hotar, genom detta sitt läge, att blifva för staden, hvad den redan varit för slottet: en härd till förstöring, en krater för en eld-eruption, en allt förhärjande brandanstalt.
Till det, som ofvan är nämndt om myndigheternas missaktning för Wisby kyrkliga minnesmärken, äro förestående notiser om Wisborgs nedbrytande ett vigtigt tillägg, och har derföre något utförligt blifvit framstäldt.
Att efter ofvan skildrade, med högsta privilegium under mer än ett halft sekel försiggångna förstöring, nästan intet finnes qvar af det fordom storartade slottet, väcker icke förvåning. De obetydande, men i sitt slag väldiga fragrnenter som återstå, äro på Säve's tafla troget afbildade. Man
- ↑ Frågan om Krono-kalkugnens ved-privilegium, är högst märklig och har också ådragit sig både Regerings och Ständers uppmärksamhet. Derom må i korthet nämnas: Bränslet till kalkbruket bestod i början dels utaf ränte-ved, som Kronan in natura af Allmogen erhöll, och efter markegångspris, vanl. 1 D. 8 ö. Smt, försålde till arrendatorerna, och dels litar direkte af allmogen för gångbart pris inköpt kalkugns-ved. Kronan afstod dock ifrån rättigheten att upptaga sina räntepersedlar in natura 1719, och allmogen befriades från räntevedens utgörande 1723; deremot förklarades allmogen 1729 icke kunna befrias från dess gamla skyldighet att ensamt till Krono-kalkugnen sälja kalkugns-ved, och detta oaktadt för öfrigt handeln å skogs-effekter å ön vid denna tid lemnades fri. Ugnen drefs således ensamt med kalkugns-ved en längre tid, ända till 1799; småningom började likväl skogarna, liksom förut ruinernas sten-material, att blifva medtagna. Allmogen höjde då det vanliga priset, och kalkugns-egaren klagade. Det var då, år 1799, som Kammar-kollegium af någon ännu outredd orsak och med förbiseende af 1723 års Kongl. Resolution förklarade kalkugns-veden ej vara annat än den gamle ränte-veden, som allmogen vore skyldig leverera till 1 D. 8 ö. Smt, och då kalkugns-egaren , efter förmenande, äfven köpt rättigheten till veden, blef han förklarad berättigad att få kalkagns-ved =ränte-ved) mot nämnda betalning. På Kammar-kollegii befallning blefvo ock år 1800 hemmanen för dylik veds utgörande indelade. Så har saken stått tills 1857. Efter förnyade underhandlingar med nuvarande egaren af Krono-kalkugnen, huruvida han kunde antingen vilja, frånsäga sig dispositions-rätten till den för kalkugnen anslagna ränte-ved, af högst 400 kaster, emot ersättning på en gång eller årligen till ett vedens värde motsvarande belopp, eller ock till skäligt pris kalkugnen till Kronan försälja, hvarpå kalkugns-egaren svarade, att han såsom köpeskilling för ugnen begärde antingen 80,000 Rdr Bko eller 4,500 Rdr årligen i 50 år, hvilket anbud, för dess stora belopp, icke kunde antagas, har Kronan, enär verkställigheten inom länet af de i ordinarie räntan ingående persedlars nådigst anbefallda omsättning och förenkling försvårades af åtskilliga hemmans skyldighet att ledsna ränte-ved till den längesedan skatteförsälda, f d. Krono-kalkugnen, sistnämnda år öfvertagit allmogens ved-levererings-skyldighet, för hvilket ändamål Ständerna anvisat ett förslags-anslag stort 1000 Rdr Bko, och derjemte har Kronan anbefallt undersökning och utredning, huruvida kalkugns-egaren ovillkorligen och utan afseende på skogarnas sedan privilegiets tillkomst betydligen förändrade tillstånd kan vara berättigad till den qvantitet ränte-ved, som årligen blifvit till kalkuguen levererad.
