Sedan den konstförfarne målarmästaren sålunda sväfvat bland idel heliga bilder, englar, dygder och bibelspråk, har han åter sjunkit ned i hvardagslifvet. Så målade han vid dörren en Apa i röd mössa och ringkrage, samt med ett skummande flöjt-glas i framtassen, liksom bjudnnde den inträdande välkommen. På kalkväggen nära till spiseln satte han en Tupp, vaksamhetens härold, till erinran troligen att man skulle vara rädd om elden, och deröfver en tafla, föreställande en lustvandrande ungersven som leder vid handen sin käresta i en grönskande skog. Underskriften är: "Gleich ist arm, Hellt er doch warm" (ehuru arm, håller han dock varm), hvars dubbelmening torde kunna lämpas både på ungersvennen och på den närstående spiseln, hvilka lofva båda eld och värma. På ena insidan af spiselmuren har han anbragt en Skata, beklagligen utan underskrift, så att man icke vet, om den skälmen till målare dermed åsyftat de på den tiden möjligen pratsjuka och sqvallersamma Wisby-matronornas aftonglam vid brasan, i deras juntor och samqväm; och på den andra sidan af spiseln står den lyckligtvis obemärkta bilden af en gumma, som temligen obesväradt värmer sig vid en flammande stock-eld. Såsom synes: artisten hade tröttnat att på beställning vara sublim och "erhaben", och i vrårna vid eldstaden gaf han fri luft åt sitt muntra lynne.
Dessa sistnämnda skalkaktiga fantasier äro målade på kalk; allt det öfriga på trä, med oljefärg, och har, enligt tradition inom Burmeister'ska slägten, väl blifvit omfernissadt, men aldrig renoveradt, och målningen är således nära 200 år gammal.
Enligt sägen skola fordom många förmögna mäns salar i Wisby hafva varit dekorerade alldeles i samma stil som denna. Så var, för att nämna ett enda exempel, förhållandet med »Stahre-mor's», d. v. s. gamla fru Stahre's sal, belägen äfvenledes vid Donners plats; men hennes hus är nedrifvet. Burmeister'ska salen är numera i Wisby den enda i sitt slag.
Återstå nu några ord om Spiseln, som ingalunda är arm och ringa. Hvardera sidopelaren, som uppbär den med lister och figurer grannt smyckade öfverdelen, föreställer en kortvext, knubbig romersk soldat, med sköld och harnesk, samt med ena handen på bröstet; stindögda bussar, med vågformiga, utåt sirligt kammade knäfvelborrar. Baserna, hvarpå de stå, äro prydda med frukter och blad i upphöjdt arbete. På öfverdelen, midt öfver spiseln, synes ett aflångt fält, som stödjes af tvenne najader med ringlande stjertar. På detta fält står årtalet 1662 mellan tvenne adels-lika vapensköldar i full heraldisk ståt. Den ena skölden, sons omfattas af bokstäfverna H. B. (Hans Burmeister), innehåller i gyllene fält den borgerlige aristokratens familjevapen: en Vildman med krans om medjan och klubba i hand. Den andra, som omfattas af bokstäfverna K.B. (Karin Burmeister), innehåller likaledes i gyllene fält en fågel med ett ax i näbben. Öfverst, kring en med frukt och blommor prydd rundel, ligga tvenne morska lejon med gyllene mahnar. Denna af sandsten skurna spisel är grann och sirlig, prunkar till öfverflöd af färger och guld.
Det Burmeister'ska . namnet, som på sin tid varit af betydenhet här i Wisby, och som ännu lär blomstra bland köpmän och lärda i Lübeck, Jena och flerestädes, är nu härstädes utgånget. Den sista ättlingen var gift med Tullförvaltaren Brobäck, och dog såsom enka för några år sedan. Hofkamreraren G. M. de Berg, gift med nämnda Tullförvaltares enda dotter, är nu ägare af det hus, hvars öfra våning ger oss en så liflig föreställning om byggnads-smaken och hemlifvet i Wisby på 1600-talet, och af honom hoppas man med skäl, att inga moderniseringar skola förstöra de 200-åriga, egendomliga och interessanta dekorationerna.
Vi nämnde att det Burmeister'ska namnet var utgånget — på ett sätt är det dock qvar: det fortlefver i ära med några för medellösa gotländska Studerande vid Upsala Akademi, af Mantals-kommissarien Martin Burmeister (nyssnämnda enkefru Brobäcks fars farbror) år 1760 stiftade stipendier.
I det ofvan beskrifna rummet hänga tvenne olje-porträtter föreställande tvenne gamla Burmeistrar från 1700-talet, den ene köpman i Wisby, den andra brukspatron på fastlandet. —
När vi från Burmeister'ska huset fortsätta vår promenad vidare mot norr, få vi till höger ett trappgafligt hus (det fordna Lange'ska); vidare Kronans Tygförråds-hus; och dernäst f. d. Kronobränneriet, bygdt 1776, såsom en marmortafla i muren underrättar, och nu i enskilt mans ego. Följer så i ordningen det förra Dubbe'ska huset, högt och ansenligt, med 7 trappsteg å hvardera sidan af gafvelröstet, på hvars spets man vid en reparation fann en kullfallen toppsten med årtalet »1234» (troligen byggnads-året). Detta hus har källarvåning, 2:ne våningar med boningsrum, samt 5 vindsvåningar; utom moderna fönster har gafveln sedan gammalt sex rundbågiga och elfva fyrkantiga gluggar. Huset har en betänklig remna och är mycket förfallet. Emot detta hus, ett stycke upp från Strandgatan, står en bred flygel, i sednare tid uppförd, innehållande »Oscars-salen» med en vidliggande nätt theater.
Snedt emot f. d. Dubbe'ska huset är vid »Lilla Strandporten» en öppen plats, som fordom varit större och då kallades »Fiskaretorget». Der låg det namnkunniga
Kalfskinshuset,
om hvilket krönika och folksägen förtälja följande:
Då Konung Birger Magnusson år 1312 besökte Wisby, framställde han till stadens myndigheter och borgerskap den begäran, att de på Fiskare-
