under sorlet af det in- och ut-ländska Sjöfolket vid hamnen, och under det att klockorna i stadens sexton kyrkor ringde till Mässan! Detta hvimmel och sorl har försvunnit, och Wisby med sina ruiner ligger qvar såsom en stor minnes-bok, i hvilken dessa framfarna slägten tecknat i stenstil — icke sina namn, men sina idéer, sina behof, sina strider och sitt fall, sin tacksägelse och sina själars förhoppning. —
Efter den långa vandringen bland stadens förnämsta fornminnen, der författaren kanske ofta varit en tröttande, möjligen ock en ofta halfkunnig cicerone, bjuder oss nu »Student-alléen» på hevila i den begynnande poppellunden vid »Murfallet». I sommarqvällens fägring och frid se vi här en tafla, som för Wisby och vestkusten är egendomlig — taflan af himmelens eviga hvalf öfver det böljande hafvet — en tafla oförvandlad och lika praktfull som den var för de slägten, hvilka böljade å de nu ödsliga gatorna, och hvilka bodde och bådo i de hus och tempelhvalf, vi nyss sett af tiden så skoningslöst förvandlade. Framför oss, så långt ögat når, skåda vi det fria, friska hafvet, som än ter sig så mildt och än så vildt, men alltid fullt af majestät. Hvem mäktar väl att skildra dess rörliga, hvarje dag så olika och på dagens olika stunder nästan ständigt skiftande lynne, dess leende så tjusningsrikt, dess vrede så fasansfull? Men skönast är hafvet, när en blid afton andas öfver det slumrande djupet, och det gyllene sol-ljuset ligger dallrande öfver den oändliga vattenspegeln, på hvars blanka yta här och der synas några matta strimmor, de lekande hafsflägtarnas lätta spår. För hvarje öbo är denna tafla outsägligt kär, och han förstår så väl, hvarföre Xenophon's, vid Greklands haf och vikar uppvuxna krigare, efter vandringen inne i Mindre Asiens högland, vid återseendet af hafvet brusto i tårar och fröjderop under inbördes omfamningar. Och hur gerna hvilar icke den gotländske öbons blick öfver detta haf, som på engång afskiljer och förenar honom med den öfriga verlden, — som varit medlet till hans förfäders makt och rikedom, — som gömmer i sitt djup så många hemligheter och sagor, som ännu med hämnande stränghet invid Carlsöns korallklippor rufvar öfver Kung Waldemar's år 1361 sjunkna röfvarskepp, med dess last af tempelskatter och klenoder, och som på redden af Wisby, i de utåt sluttande trappstegs-lika afsatserna gömmer Danmarks och Lübecks år 1566 begrafna flottor, — detta haf, som för så mången af Gotlands söner är hans hela verld, hans valplats och till slut kanske hans kalla graf. Dess böljors musik har varit hans vaggsång, dess friska luft har spridt sin svalka öfver hans ungdoms lekar och hans manna-ålders mödor. Med de hvita seglen, som derute komma och gå, ha' barnets tankar gjort sin första långresa till de fjerran drömda landen. I stiltie och i storm har han burits på dess starka arm, och då förstått, att också
“Vårt lif är en våg,
Som röres en tid”
och som sedan »lägger sig ned till ro» i oändlighetens djup. Och när solen sjunker ned i hafvets sköt', hvilken pensel har väl färg, hvilken tunga har ord, hvilket strängaspel har toner för att måla detta skådespel? De fina, fantastiska molnfigurerna brinna med kanter af purpur och guld; ett silfverskir, ett rosenskimmer, ett färgspel, för hvilket språket icke eger något namn, darrar öfver himmel och haf. Mellan den glödande sol-kulan och stranden ligger på vattenytan solskenet i en bred linie, lik en af rubiner och kristaller gnistrande väg, af hvars större eller mindre bredd fiskaren profeterar den kommande dagens vind, liksom han af skyarnas färg och form med temlig säkerhet vet, om morgondagen blir stormig, regnig, eller lugn och klar. Och någon gång händer det, att en tät molnslöja plötsligt stiger fram för sjelfva sol-kulan, men den långa, smala reflexen dröjer qvar, och den som, ovan med solnedgångens outtömligt rika skådespel, först då finge se detta underbara ljus-fenomen, som är snarlikt en på stranden högrest purpurpelare, skulle ha' svårt att förstå, hur den flammande pelaren tillkommit. Men om intet moln döljer den sjunkande solen, så se vi, hur hennes form vexlar, allt närmare hon nalkas horizonten: än är hon en cirkel, och än en oval, än delar hon sig i tvenne smala bälten, som snart åter smälta tillsammans. Och redan är solens nedra hälft dold af vattenranden, men den öfra glöder nu i starkare purpur, nästan lik en öppen rundbågig port, hvarigenom utstrålar en glimt af den himmelrikets herrlighet, för hvilken seraferna derinne med vingarna skyla sina fromma anleten. Nästa ögonblick är skådespelet fullbordadt: de skimrande skyarna blekna mer och mer, och snart tindra stjernorna fram ur det dunkla flor, som natten breder öfver den somnande naturen. Hvem har väl i dessa dagens och ljusets sista stunder, hvilka så sjelfmant påminna om slutet af menniskans egen lefnadsdag och om undergången af all mensklig hemlighet, kunnat skåda allt detta utan ödmjuka och tysta tankar, titan ett stilla svärmeri, utan att hafva diktat ett slags »Solsång» på sitt eget hjertas rikare eller enklare ton-art?
Rätta ståndpunkten för att se och förstå skådespelet af solens nedgång, är — såsom här — på gruset af dödliges storverk, bland ruinerna af en makt, som haft sin morgon, sin middags-höjd och sin afton-stockning. Men solen, som gått ned, går åter upp, och det blir en ny dag. Sådan är naturens eviga föryngring och oförgängliga rikedom. Men det som menniskors rikedom har skapat, dess tid är afmätt, och när det faller, faller det i förgängliga spilror.
