hälften en stad af främlingar: det var en kolonisation som oupphörligt fortgick, dock utan att undantränga de infödde. I det mäktiga Wisby-rådet suto både Gotlänningar och Tyskar. Man finner här på grafvarna tyska, flandriska, nederländska, engelska, danska och ryska familjenamn. Några af dessa slägtnamn fortlefva ännu på Gotland.
På kyrkans väggar äro, utom Thinapfel's och Ingeborg Kaas' redan omnämnda, 6 andra stora, på snidverk, färger och guld rika epitafier uppsatta, bestående af oljemålade taflor omgifna af evangelister, gråtande englar, styrkans och kärlekens m. fl. dygders sinnebilder, och dessutom löfverk och arkitektoniska prydnader. Midtelstycket föreställer vanligen en familjetafla. Husfadern med sönerna vid sin sida, husmodern med döttrarna, i 1600-talets stela och högtidliga kostymer, med allvarliga anleten, med händren hopknäppta till bön kring psalmboken eller bibeln. Äfven de döda barnen äro afbildade, hvilande i svepnings-skrud på hyenden vid föräldrarnes fötter: ingen fick saknas i familje-ringen. Dessa minnesvårdar från 1630- och 1650-talen bevisa, att ännu då fanns i Wisby både rikedom och konstsinne. I Antwerpen, Brüssel och Köln ser man knappast präktigare epitafier med undantag dock af porträtterna, som der merendels äro utförda af verkliga mästare. Dessa minnesvårdar äro, enligt inskrifterna, uppsatta »Gud till ära, Kyrkan till en sirat, och till åminnelse af» än en ridefogde på Visborgs slott, än en landsdomare på Gotland, än en borgmästare och köpman i Wisby, o. s. v. Idéen och anordningen af dessa tallar är lika stolt som vacker och rörande. Dessa 1600-talets familjer, i lifstiden gudfruktiga, ärbara och kyrksamma, ville äfven efter döden åtminstone i bildlig måtto vara tillstädes i Herrens hus. Under det att det lefvande slägtet derstädes höjer sin lofsång och sin bön, tyckas dessa stränga, allvarliga gestalter på muren liksom deltaga i gudstjensten, och med hopknäppta händer, fast med stumma läppar, hviska en bön om »en fröjdefull uppståndelse».
Vid norra sidan af kyrkan är en tillbyggnad, från är 1778, kallad Konsistorii-rummet, der kyrkans skrudar och andra tillhörigheter förvaras, sockenstämmor hållas, o. s. v. Här beundrar man några chorkåpor från Medeltiden af utmärkt både sömnad och broderi. På väggarna sitta 10 kontrefejer af stiftets superintendenter och biskopar, deribland Kolmodin, psalmsångaren (Sv. Psb. 394, m. fl.), död 1709; den här förut nämnde Göran Wallin; Kammecker, den siste superintendenten, död 1758; Lütkeman, den förste biskopen, utnämnd sistnämnda år, m. fl.
S:t Marias kyrkogård, instängd af en stenmur (som bör bortrifvas) och en ring af kastanjer, bokar och lönnar, är vacker och fridfull. Dess areal är 46,350 qv.-alnar. Numera är det blott några gammalmodiga egarinnor till reserverade familjegrafvar som få der begrafvas. Mot öster vid bergets fot är en bred, upphöjd terrass med poppelskuggade grifter, enkla vårdar och hvarje söndag (såsom här sed är) blomsterklädda grafkullar. Af de 3:ne kyrkogårdsportarna är den södra, af sandsten, i renaissancens stil, och rätt vacker. Den norra är äldre, bredare, af kalksten (liksom hela kyrkan) och med hanseatiskt trappstegsformiga gaflar, med stenbänkar inuti på sidorna, der fordom kyrkans privilegierade fattige suto och anropade det förbigående kyrkfolket. Vid golfgallret eller »kyrkristen» i denna port fäster sig en gammal munk-historia, så lydande:
Anno 1496 skedde ett järtecken, i Wisby. En man som hade rånat några af Maria-kyrkans heliga kärl och apostlar, blef androm till varnagel belagd med kyrkans vrede och bann. Sjelf var han i kyrkan när bannlysningen förkunnades. Förfärad dröjde han qvar till mässans slut; men när klockorna ringde och ljusen släcktes, då smög han sig bort. Och när han kom till norra kyrkristen, då förmådde han icke gå längre, utan satte sig ned på den låga stenbänken och hvilade mot gallret sina domnande ben. Men då smallt jernet undan, benen nedsjönko, och gallret slöt sig åter som en fotblack kring hans vrister, och der satt syndaren fastläst, tilldess att kyrkan förbarmade sig öfver honom, och presterna kommo med reliker i händerna, med brinnande ljus, med sång och rökelse, och förkunnade honom absolution.
Länge hade för domkyrkan i Wisby en större yttre reparation varit af nöden, och sednast församlade Riksens Ständer, som till kyrkans underhåll anslogo af arrendet för Wisby kungs-ladugård 50 tunnor spannmål årligen, hafva gjort denna reparation möjlig. Till en del har den redan blifvit verkställd. Till heder för Kyrkorådet och församlingen må nämnas den pietet emot det åldriga templet, som vid de förberedande åtgärderna blifvit ådagalagd. Hade samma vördnadsfulla uppmärksamhet varit iakttagen vid den sednaste inre reparationen år 1830, hade kyrkans innandöme nu varit både rikare och vackrare. Nu har man deremot erkänt, att det icke var endast ett hus, utan ett Guds hus och, ett herrligt minnesmärke af mensklig konst, hvars iståndsättande komme i fråga, och att man derföre betänksamt borde skrida till verket. Derföre anhöll också församlingen hos Öfverintendentsembetet, att en arkitekt måtte nedsändas, för att på stället författa ett arbetsförslag. Och uppdraget föll i de bästa händer. Sommaren 1849 uppgjorde professor F. W. Scholander en utförlig och detaljerad plan för både iståndsättandet af det bristfälliga och ersättandet af det förlorade, och borttagandet af de vanprydande tillbyggnader, som kunna undvaras. På detta sätt skall Maria-kyrkan — enligt Scholander »ett af Sveriges betydligaste, bäst bibehållna och vackraste byggnadsverk från medeltiden» — undgå
