24
hvad som förut blifvit dess och många andra kyrkors lott, att nemligen i sednare tid, och på sätt som stridt ej blott mot monumentets ursprungliga och sköna karakter, utan ock oftast mot konstens och smakens enklaste lagbud, förvandlas och förstöras.
Det återstår nu att omnämna några ålderdomliga, sagofirade kuriosa, som inom kyrkans murar förvaras. Till exempel de s. »Jättebenen», intill år 1830 framlagda i sjelfva kyrkan på en utskjutande pelarlist, och lemningar, såsom man trodde, af en jättinna, som vid kyrkans byggnad tvungits att biträda. Det var vanligt att de fromma gummorna vid vandringen i gången nego och signade sig, då de gingo förbi dessa hedna reliker. Men redan Linné, vid sitt besök i kyrkan (1741) tillintetgjorde det underbara, hvarmed vantron utstyrt dessa väldiga knotor, genom sin förklaring att »de voro verkligen hvalfiskben». — Äfven »Domedags-fisken» må här nämnas: när kyrkans grundval lades, framsprang ur jorden en källa, och i den fångades en underlig fisk, som gret liksom ett barn; vidundret blef i ett tåg upphängdt i storkapellet, och när fisken 3:ne gånger hade fallit till golfvet, då skulle yttersta dagen stunda. — Strelow berättar härom något annorlunda: »År 1282 den 28 Febr. blef en fisk fångad, med hufvudet likt ett lejon, och som gret och skrek som en menniska, så att alla som det hörde, förundrade sig. Fisken blef upphängd i Wårfru-kyrkan och hänger der än i dag» — Äfven Linné tog den underbara fisken i ögnasigte, och förklarade att det var »en Piscis malacopterygius, cauda bifurca, pinnis dorsi duabus» &c. &c., och omnämner i sin resebeskrifning spådomen: »då denna fisken blir förtärd, skall domen komma; måste alltså intet vara långt igen ». — Sedan fisken fallit icke blott 3 utan väl 30 gånger, ledsnade man vid detta otillförlitliga orakel, och lade de stinkande qvarlefvorna afsides å norra sakristians hvalf.
Men kyrkan förvarar i de båda sakristiorna bredvid högchoret, samt å sina hvalf och loft äfven bättre saker. Der gömmas ålderdomliga, i både ecclesiologiskt, historiskt och några äfven i æsthetiskt hänseende dyrbara minnesmärken, hvilka från deras ursprungliga platser å kyrkans altaren, pelare och väggar blifvit af ett alltför puritanskt nit bortflyttade och undanvräkta. Utrymmet tillåter icke att be:skrifva de gamla harnesk och svärd, de heraldiska taflor, de borgerliga kontrefejer (ställde såsom vanligt på förgrunden af bibliska teflor), m. m. som här påträffas i kyrkans skräpvrår. Särskilt må ett par ord nämnas om skulptur-sakerna: en vacker Kristus-bild, en Maria med Barnet, en vidder S:t Göran till häst (som fordom hade sin ridderliga plats i Wisborgs slottskyrka), m. m., samt i marmor en S:t Gertrud, visserligen, liksom de nyssnämnda trä-skulpturerna, med många spår af tidens tand, men ändock högtförtjent af en värdigare plats.
Med anledning af S:t Maria's många minnesmärken, må det tillåtas att här framställa en fråga, en from önskan, som icke nog ofta kan uttalas: När skola Gotlands betydelserike minnen af medeltidens tro och konst samlas, uppstädas, ordnas och åter, ehuru på ett annat vis, komma till heders? Maria-kyrkan och nästan alla de gotländska landskyrkorna gömma, undangömma ypperliga bidrag till ett Gotländskt Muséum, der (jemte nämnda kyrkliga minnen) Wisby' Läroverks redan påbörjade, för numismatiken, geologien, faunan och floran, ej obetydande samlingar, skulle bilda en gotländsk bildersal, öfverraskande genom både fullständighet och rikedom. Alltifrån de äldsta, de præ-adamitiska, fornlemningarna — (vi mena de sällsamt sköna försteningarna eller kalk-skeletterna af skapelsens kanske äldsta djur-arter, som i det gotländska öberget fått sina familjegrafvar, och som i denna stora mausolée hvila vida bättre bevarade än mumierna i Egyptens pyramider och underjordiska griftrum) ända till de mångfaldiga minnena af hedendomens och medeltidens krigiska och fredliga värf, af förfädrens hemlif och statslif, religion och skön konst — alla dessa nu spridda minnesmärken borde snart samlas och ordnas på ett ställe, och der skulle vandraren genast och lätt förstå den minnesrika, blomsterrika, tempelrika öns hela forntida och nutida skaplynne; der skulle han äfven klart förstå, att Gotland engång var en af verldshandelns stationer, och Wisby i 13:de och 14,:de århundradet, genom rikedom och kultur, en af Europas hufvudstäder.
Wisby pastorat, bestående af staden samt norra och södra lands-församlingarna, är prebende åt Biskopen i stiftet. Pastoratets folkmängd vid 1858 års början: 2,402 mankön och 2,943 qvinkön, summa 5,345. Deraf i staden: 5,128. — År 1805 var folkmängden: 3,819. — För äldre tider saknar man alldeles några säkra uppgifter. Vore Strelow's »Gotl. Krönika» tillförlitlig, skulle man om förhållandet under Medeltiden ega märkliga upplysningar i följande der (sid. 120 och 161 ) befintliga 2:ne uppgifter, men af flera skäl måste dessa anses alldeles öfverdrifna:
"Der hafuer boed tolff tusende Borger inden Wissbye, ingen Embedsmand" (handtverkare) "inden Porterne, uden Bagere oc Guldsmider, de andre bode uden Staden, huor nu er Agre, huilcked mand nocksommelig, aff de mangofldige herlige murede oc hugne Brönde, i alle Agre fand fortfare oc gifwer tillkiende." —
"Aar 1348 var ofuer alt Verden en stor döde, som kaltis den store eller sorte Död, oc skrifuis, at hafve död udi Vissby ofver 8000. Her paa Guthiland, saa vel som andensteds, stod mange Kirckesogner öde."
VIII. S:t Olof.
Wisby Domkyrka.
År 1102 eller 1103 företog sig danske Konungen Erik Ejegod (Genomgod) i sällskap med sin svenska drottning Botildis en bot- och pilgrimsfärd till Jerusalem. Den väg, han tog, var den då för tiden vanliga — den s. k. Östervägen, öfver Gotland och Ryssland till Konstantinopel och
