Sida:Gotland och wisby i taflor.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

26

kraft; — en prest, som är stadd uti dödlig synd, kan ej vid nattvardsbordet meddela syndernas förlåtelse; och den som hör mässan af en dylik prest, begår sjelf en dödlig synd; — munkarna äro intet annat än folkets bedragare», o. s. v. Men bakom ett galler »in refectorio prædicatorum» (i presternas matsal) stodo lyssnande några Wisby-borgare, som voro munkarnes utskickade, nemligen Arnold Zaffenberg, Gerard Ruggeben och Johannes Ahusen, hvilka i en skriftlig vittnesberättelse anmälde Heyno's kätterska. satser. Ett »Consistorium provinciale» sammanträdde och suspenderade mannen, tills Biskopen i Linköping gaf honom »licentia» (predikofrihet) åter, men ålade honom att inom en månad infinna sig hos Biskopen, för att lagligen sig försvara. Den både såsom predikant och författare (— i skrifter på både vers och prosa hade Heyno sökt sprida samma satser —) anklagade kyrkoherden blef af Linköpings Domkapitel afsatt. Den svenska (eller tyska) predikan, som Heyno hållit, synes emedlertid haft en följd som utgör en af Kyrkohistoriens märkvärdigheter, ty sedan underrättelsen om Heyno's satser hunnit fram till Rom, utfärdades en Bulla, hvaruti, för att stilla oenigheten mellan församlingarnas prester och Bröderna af S:t Dominici och S:t Francisci Ordnar, blef stadgadt, att munkarna aldrig fingo hålla predikningar der och då presterskapet sjelft predikade, och aldrig i sockenkyrkan utom på Pastors begäran, samt att munkarna icke finge befatta sig med själavården utan med presterskapets goda minne[1]). —

År 1509 blef S:t Olofs-kyrkan af fiende-hand afbränd och förstörd. Nämnda år anfölls nemligen Wisby af Lübeckarne, som anfördes af Rådsherrarna Hermann Messman och Bernhard Bomhoffner: de intogo staden, afbrände dess norra del med många sköna hus, med Svartbrödra-klostret (vid S:t Nicolaus) samt S:t Olof's och S:t Peder's kyrkor; de bortröfvade allt hvad de kunde komma öfver, och »gjorde en dråpelig skada». Men slottet, som försvarades af Severin Norby, kunde de icke intaga, och Norby utrustade en flotta, som angrep Lübeckarne vid deras affärd med sådan framgång, att de — enligt Krönikan — med stor manspillan samt förlust af skepp och gods fingo dyrt betala hvad de gjort och föröfvat.

Bland de 40 qvarstående kyrko-ruinerna har S:t Olof, näst S:t Hans och S:t Gertrud våldsammast och grundligast blifvit sten-plundrad och förstörd. Det fragment af S:t Olof, som ännu qvarstår, är emedlertid både egendomligt och vackert. Säve's teckning visar oss ruinen från nord-vest. Äfven från öster har den en verkligt monumental hållning: man ser den östra sidan med sina 3:ne bågformiga öppningar, af hvilka den medlersta och största visar genom tornrummets dunkel den öppna vestra portalen med en fond af ljusa löfmassor; man ser vidare öfver nämnda tornrum det grönskande hvalfvet, bakom och utöfver hvilket tornet reser sina brustna, efter eldsvådorna svarta murar och hvalf-delar — och rundtomkring numera träd, buskar, blommor i täck och brokig mängd.

På sednaste tid har nemligen denna ruin på trenne sidor erhållit en värdig omgifning genom den offentliga Park-anläggning, som det i många riktningar (medelst en Friskola för 120 fattiga gossar, hvilkcn efter 33 års verksamhet upphörde 1848, då den af Folkskole-stadgan staden ålagda Folkskola blef ordnad; och medelst sin Understöds-anstalt och sin år 1829 stiftade Sparbank) fosterländskt verksamma Sällskapet D. B. W. år 1856 på hösten började anlägga, och hvars syfte är att icke blott bereda stadens invånare och gäster en angenäm promenad- och hvilo-plats, utan ock att med föredöme och undervisning inom länet befordra vackra blommors, nyttiga vexters, ädla fruktträds hvartill öns luftstreck och jordmån så vänligt inbjuda. Ty — enligt Elias Fries' ord — »ingen del af Sverige är lämpligare för sydliga, mångåriga örters samt träds och buskars odling än Gotland, hvars luftstreck är det blidaste i hela Skandinavien: deraf dess sydländska vextlighet.» — Nämnda park är, till sina grunddrag, anlagd efter ritning af Daniel Müller, och omfattar 52,757 qv.-alnar. — Derinvid, mot norr, ligger en mulbärs-plantering (26,150 qv.-aln.), tillhörig Sällskapet för inhemsk Silkes-odling. Mot vester, längs stadsmuren, går en allé, till en del af enskilt man påbörjad för vidpass 30 år sedan (för att beskugga en derstädes då befintlig repslagare-bana), och år 1852 fortsatt, hvartill öfverskottet af till Studentfesten den 18 Juni 1852 sammanskjutna medel beredde tillfälle, och derföre till en erinran kallad »Student-Alléen». Denna plantering, ytterligare gynnad af talrika enskilta gåfvor, har vidare blifvit fortsatt längs med norra muren, der en annan repslagare-bana blifvit inköpt, till promenad förvandlad, och »Silfverhättan» kallad, med bibehållande af ställets gamla, från nordvestra hörntornet (för dess fordom glänsande plåttak benämndt »Silfverhättan», Silfvermössan) lånade namn. »Jungfrutornet» på vestra, och Lübeckarnes brèche 1525 på norra muren äro här, den förra en romantisk, den sednare en historisk hvilopunkt. Det hela bildar en grönskande »Boulevard», som få städer hafva så frisk och så rik på egendomligt vackra taflor. Blickar man från Student-alléen genom det s. k. Murfallet utåt: der ligger det fria hafvet med de hvita seglen eller de mörka rökpelarne af bortgående, kommande, förbi-ilande farkoster, och med det obeskrifliga afton-skådespelet af solens nedgång; — blickar man inåt, så ser man till höger den ståtliga ringmuren med dess omvexlande höga och låga, mångsidiga och derigenom på skuggor och dagrar rika, krenelerade torn, och framför sig bördiga fält och trädgårdar och små bland lummig

  1. Wallin, I. 240. — Wieselgren, Sv. Kyrkans Sköna Litt. sid. 103—5 , der också de urkundliga källorna äro anförda.