28
Sedile; på norra muren en nisch, samt på chorets norra mur en dito.
vestra förhuset äro på norra och södra sidorna stora, nästan spetsbågiga
nischer (10 alnar 16 tum breda, 9 alnar höga, 1½ aln djupa), och i dess
vestra mur en port, 33⁄4 aln bred i inkant och omkring 5 alnar hög; dess
smyg har den ena sidan sned Och den andra vinkelrät. I sydvestra hörnet
finnes en rundbågig uppgång, som går genom det stora runda (vestra)
fönstrets smyg upp till tornets hvalf, till hvarS qvarsittande sidopartier man
från norra sidan, numera icke utan fara, inkommer. — Tornmuren är från
marken 27½ aln hög; den delen deraf, som öfverskjuter det rasade hvalfvet,
är omkring 10 alnar hög, och omgifves på, de 3:ne utsidorna af en 2½ aln
bred omgång, bildad af det till sin nedra del bredare tornet, och från
hvilken på norra och vestra sidorna finnes ingångar. Högst upptill har tornet
på hvardera af sina 3:ne utsidor 4. små (delvis tillmurade) rundbågiga
ljudhål. Hvad form trä-spiran haft, är icke bekant.
J. G. Klingvall (uti »Fornlemningar i Wisby», 1823, I: sid. 7) omtalar en gammal väggmålning i denna kyrka : »på norra sidoskeppets östra vägg står afmålad S:t Clemens bunden vid ett ankare; sol och väta har nästan utplånat bildens färger; men ännu kan man vid nogare efterseende upptäcka hela målningen». Numera (år 1858) finnas af denna målning endast några mycket otydliga streck och färg-strimmor qvar. Samma författare har i denna kyrka funnit en grafsten med runor, och flera andra grafstenar, med munkstil, af hvilka den äldsta hade årtalet 1313. Under några af dessa grafstenar, som qvarlågo på sina ställen, ehuru krossade af de nedfallna hvalfven, hittades små, som fjell tunna mynt, endast stämplade med ett latinskt W., äfvensom flera af den sorten, som Severin Norby år 1523 lät prägla i Wisby [1], ett bevis att kyrkan då ännu varit i stånd och nyttjad. Mellan grafstenarna och de nedfallna hvalfven lågo (år 1822, då Klingvall skref texten till sina teckningar) »bränder och kol, tydliga märken efter förstöring genom brand», hvadan det är anledning att tro, det kyrkan blifvit afbränd 1525, då Lübeckarne gjorde ett nytt, oförmodadt anfall på Wisby. Derom förtäljer Strelow:
"De Lybske löbde ad Guthiland, udi den forhaabning det at indtage, formodendis det icke at skulle være besat, oc H. Söffren" (Severin Norby) "at være aff Landet forreist. Deris Öfwerste var Daniel von Cöllen, huilcke ankommer Pintzemorgen i Dagningen, setter i Land (i nogle optegnelser findes Sabbatho ante Dominicam Cantate[2]) ved Sölffhetten, der Folcket var i Kircken til Predicken, oc viste sig intet med de Lybske at hafue Fejde eller Wdstand, opbrende Vißbye, alt det som endnu ofuerbleff i forgangen tid, beröfuede deris Raadhuus, borttog deris Privilegier, oc hues andet der fantis, skonede slet intet, lod en noget blifuet igien, enten i Land eller Bye. Haffde gierne hafft Vißborg, men Otto Anderssön Wifeld hafde det i en Slotslow" (förläning) "aff Herr Söfren Norby, gaff dennen Krud oc Lod tilbage, saa de maatte den Bestolling ofuergifue."
Ofvannämnde grafstenar hafva sedan 1822 beklagligen blifvit från kyrkan borttagna, för obekanta, ingalunda ecclesiologiska ändamål.
Då mången, i hänsyn till svårigheten och äfventyret att numera komma ut på återstoderna af det fordna tornhvalfvet, torde skygga tillbaka för ett besök derstädes, må här i korthet omtalas den vackra, omvexlande utsigt, som mot öster och norr derifrån erbjudes. Under oss ligger den breda, djupa kyrkan; den ståtliga thriumfbågen (i sitt slag den vackraste i Wisby) böjer sig tvärsöfver och afskär högchorets 3:ne höga, af tribunbågen och af det ensamt der qvarsittande hvalfvet beskuggade fönster och dessas ljusa fonder af lummiga löfpartier; öfver kyrkans norra sidomur ser man S:t Nicolaus utbreda sig i sin enkla storhet, med sin vestra gafvel och södra långsida i pittoreska förkortningar, och till vensteg derom — öfver stadsmuren, af hvars torn 2:ne äro synliga — ett tvärbrant stycke af det s. k. Galgberget, och derefter andra bergspyntar, stigande den ena framom den andra, i långt fjerran, samt nedanför dem fina strandtungor, ända bort till den nordligaste udden, den höga, ljusa Halls-huk. Åter till höger om S:t Nicolaus och den majestätiska hvalfkronan af Valnöts-trädet derbredvid ser man ånyo stadsmuren och Norderports-tornet, hvarefter den tornprydda och vid sin fot af fördjupade fortlöpande hvalfbågar skuggade ringmuren höjer sig med berget och böjer sig mot söder. Hela denna tafia af ruiner och grönska, af berg och uddar, af land och huf innefattas såsom af en ram utaf den stora, svartgråa hvalfbågen emellan tornhvalfvet och kyrkans fordna loft.
Ännu några ord innan vi lemna vår utsigts-rika, men farliga plats på tornhvalfvet. Nyssnämnda hvalfbåge prydes till veneter af en hög törnrosbuske och till höger af ett Oxelträd (»Sorbus Scandica»), det trädslag som trifves så underbart väl på Wisby-ruinernas magra murar. I det qvarsittande fragmentet af en hvalffot (på södra sidoskeppets vestra mur) har en kärna till nämnda träd tillfälligtvis kommit att stanna, har mellan stenarna i kalk och litet mylla fått rotfäste, har skjutit upp och frodats, och det lummiga men busk-lika trädet bildar nu, nedifrån kyrkan betraktadt, tillika med hvalffoten en harmonisk dekoration. Eget är det att se, huru de grova rötterna slingrat sig mellan, under och öfver de sammanmurade stenarna, som de sprängt åtskiljs, och huru de spridt sig ut öfver hvalfvet, till hvars fall de medverkat, samt huru de nu på ett par ställen kröka sig utför hvalfkanterna.
Både i och utom Wisby hafva, såsom välbekant är, rika skatter af mynt och prydnader, utaf guld och silfver, från både öster- och vesterländerna, ofta blifvit funna, i mark och murar. Genom rykten och sagor har, isynnerhet i äldre tider, förhållandet med dessa fynd stundom blifvit
