sagosmyckadt och sällsamt förstoradt. En sådan fynd-historia fäster sig äfven vid S:t Clemens-ruinen: den må här meddelas uti Göran Wallin's (i Gothl. SamI., I: s. 231) naiva ordalag: . . . . »At bestyrka at i denna Kyrkan varit ansenlig rikedom, genom de Resandes Siönöds-Löften och föräringar sammankommen, vil jag anföra en Historia, som jag hört af gamla hederliga och troverda Män, ehuru hon tyckes låta litet sällsamt. En Skomakare Gesell af Tysk extraktion, vid namn Saltzvedel, kom på et Werdshus i Italien, therest någre gamle Munkar, som varit her på Gothland, såto och sade sins emellan (thet the mente Gesellen ej höra eller förstå) at en Gås med 21 ungar funnes i muren af S:ti Clementis Kyrka i Wisby, med önskan, at the Kättare der på Landet aldrig motte komma öfver thenna skatt. Herpå reser den unge mannen til Hamburg, vidare till Dantzig och frågar, om icke Gothland är uti Östersiön belägit. Therifrån reser han hit, tå han går strax til Åldermannen för Skomakare-Embetet. Men sedermera förfogar han sig i följe med andra til nämnda kyrka, och finner Gåsen med sina 21 ungar. Derpå reste han till Dantzig efter Kram, lemnandes Handtverket, kom hit tillbakas, blef Köpman, Gift, Rådman, och endteligen Borgmestare. Så långt räcker Historien, och om just alt med samma omstendigheter förelupit eller ej, lemnas derhen. Åtminstone kan något deraf vara sant, ty namnet och Mannen är bekant. Han hete eljest Hans Turitz, men Saltzvedel kallade han sig efter sin födelse-ort uti Mark-Brandenburg. Hvad år han först kommit hit på Gothland, är obekant, men år 1586 var han Kyrkoverd i Wår Frue-kyrka i Wisby, sedermera Rådman, och år 1617 finner jag at han varit der Borgmestare, hafvandes loford af en from och Gudfruktig Man. Skulle eljest den omrörde Skatten falla någon Sago-lik före, så vet man likvel, at Gåsen med sina ungar trifvas aldrabest i vatnet, och ho vet hvad speculation gifvaren haft, om icke efven han med flera Camerater måst med Gåsen simma i vatnet, och likvel kommit med lifvet till Lands, hvilken lycka han tilskrifvit S. Clemens. Utan tvifvel har Gåsen och hennes ungar varit af purt Gull.» —
Slutligen må här nämnas orsaken, hvarföre Clemens var dyrkad såsom de sjöfarandes skydds-patron. Clemens lefde i första århundradet efter Kristus, och nämnes med beröm af Aposteln Paulus ibland dess medarbetare, »hvilkas namn äro uti Lifsens Bok» (Ep. till Philipperna, 4: 3). Han var Biskop och Påfve (eller Pappas, såsom de romerska biskoparna först kallade sig) för den begynnande kristna församlingen i Rom, åren 91-100. Af Kejsar Trajanus ställd i valet mellan affall till de romerska afgudarna eller döden, var Clemens icke tvehågsen i valet; bunden vid ett ankare blef han nedsänkt i hafvet. Men genom ett mirakel stannade ej der hans döda kropp: den flöt med sitt ankare genom Medelhafvet och Gibraltars sund, genom Atlantiska hafvet och Nordsjön in i Kattegatt, och en vacker dag låg på Jutlands strand, der sedan staden Arhus blef anlagd, ett lik bundet vid ett ankare. Och der skedde nu nya mirakler: ditkomne blinde och lame vordo helade, och man förstod att det var liket af en helig man. Snart kom också ryktet från Rom om S:t Clemens' martyr-död och omständigheterna dervid. Öfver stället bygdes ett trä-kapell, af kapellet blef der en kyrka, kring kyrkan blef der en stad — och den staden är Århus, säger den fromma legenden. För en så underbar sjöresa efter döden blef S:t Clemens dyrkad såsom de sjöfarandes beskyddande helgon, och i de flesta sjöstäder, såsom ofvan är nämndt, bygdes under Medeltiden kyrkor till hans ära och med hans namn. —
X. Helige-Ands-Kyrkan.
Hospitals-kyrkan inom stadens murar.
Samma allmänna folk-tro, som under Medeltiden i de katholska länderna slösade skatter och egodelar på kloster och kyrkor, egnade äfven synnerlig frikostighet åt de s. k. Helige-Ands-husen eller Hospitalerna. Gifmildhet emot dessa stiftelser räknades af Kyrkan bland högst förtjenstfulla och saliggörande verk. Helige-Ands-husen vore icke blott fattig- och sjukhus, utan ock pilgrims-hus, herbergen för i nöd komne fremlingar och vandringsmän. Wisby, beläget på en af den nord-europeiska handelns lifligaste stråkvägar, besökt af talrika resande från öster och vester, och rikt både på guld och på varmt katholskt tros-lif, saknade ingalunda en sådan välgörande stiftelse. Helige-Ands-huset i den fordna hansestaden var genom gåfvor och testamenten bland de rikare i Norden: det egde i staden många byggnader och tomter, och i flera kyrksocknar på landsbygden en mängd åkrar, ängar och andra lägenheter. Till den fromma stiftelsen hörde 2:ne kyrkor, nemligen »Helige-Ands» inom och »S:t Göran's» utom stadsmurarna, den förra belägen invid Hospitals-byggnaderna; den sednare jemte sitt närbelägna Spetelske-hus bestämd för sjuklingar, behäftade med svåra, smittsamma sjukdomar. — År 1532 skänkte danska Konungen Fredrik d. 1:e stadens samtliga ödekyrkor med deras tillydenheter till Hospitalet. — Sedan Hospitalet och den derbredvid belägna, förut flera gånger (isynnerhet åren 1509 och 1525, vid Lübeckarnes härjningar af norra stadsdelen) skadade Helige-Ands-kyrkan år 1610 genom vådeld blifvit förstörda, lät Herr Jens Höeg (1627-33 dansk länsherre på
