108
lan. Vi vilja vara allena, Serena och jag.” Herrarna sågo alls icke roade ut, björn brummade, men låg stilla, Stellan följde oss knotande till båten, Serena och jag foro glada och ivriga åstad. Jag tyckte att jullen flöt av sig själv; likt osynliga krafter drogo oss de underbara tonerna framåt. Mitt hjärta klappade häftigt, och tårar trängde sig i mina ögon av en slags förtjusningsiver. Båten flöt allt närmare och närmare Ramms dystra murar och lade sig slutligen tyst som en smugglarebåt i skuggan av albuskar, tätt nedanför ett öppnat fönster. Här hörde vi, i toner, som ej tycktes komma av människohand, den älskade melodien ”Näckens polska”, inflätad i rika variationer, som i skönhet och kraft övergingo allt vad jag hittills hört eller gjort mig föreställning om. De voro tydligen barn av en mäktig ingivelse. Men på en gång tystnade tonerna. Ovillkorligt fattade jag årorna, och med ett par sakta slag förde jag båten åt sidan och från stranden, men lika ovillkorligt sågo Serena och jag upp mot det öppnade fönstret och sågo ned igen, ty den mörka Romilly stod där i egen dyster person, och hans blickar vilade på oss. Vi rodnade, togo båda till årorna och kommo, tror jag, inom kortare tid tillbaka, än vi hade använt på vår bortfart. Musiken hade alldeles upphört. Emellertid hade vi varit borta i nära två timmar. Kusin Stellan syntes ganska sömnig. Björn var ej riktigt god — och jag undrar ej därpå — men blev det snart fullkomligt, när jag hjärtligt bett honom om förlåtelse; jag känner ibland ett visst illfundigt nöje i att synda på nåden och sedan smeka till mig avlat av björn.
Vi åto vår kvällsvard i frid och munterhet, men Serena, som tänkte på sina gamla föräldrar och väntade sig att bli hämtad, vände ofta sina ögon mot Rosenvik. Hennes vagn kom dit nästan i samma ögonblick, som vår båt landade vid bryggan, och Serena skildes ifrån oss, sedan
