Sida:Grannarna 1927.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

Herr de Romilly satt i ett hörn av soffan och tycktes ha återhämtat sig, men betäckte ansiktet med sin näsduk. På ma chère mères vänliga frågor svarade han med dov röst, klagade över en häftig migrän och sade, att han såg sig nödsakad att resa hem, emedan hans huvudvärk gjorde honom helt och hållet oduglig för sällskap. Ma chère mère sade vad en artig värdinna säger vid ett sådant tillfälle, främlingen böjde endast huvudet i stum tacksägelse och vi lämnade honom, sedan ma chère mère anbefallt honom i björns vård. Snart därpå hörde vi honom avresa.


Den 19.

O, den orimliga, otäcka, grymma, ohyggliga, avskyvärda — du skall få höra vem.

Kusin Stellan hade i går eftermiddag begivit sig till staden för att avlägga besök hos Dahls. Björn och jag hade lust att se oss om i parken på Ramm. Vi skaffade oss en roddare, och svalt och behagligt var det att fara fram över den lugna sjön. Björn blåste i långa virvlar röken ur sin pipa, jag sjöng små barkaroller; så tillryggalade vi oförmärkt nära en fjärdingsväg och flöto i land vid Ramms skuggiga strand. Vi lade i land tämligen långt ifrån huset, och arm i arm vandrade vi allt djupare in i parken. De höga, lummiga träden, skuggan, tystnaden, de minnen, som tycktes dröja bland dessa skuggor, ensligheten och bilden av den dystra enslingen på Ramm, som ovillkorligen stod fram likt ställets genius, allt bidrog att stämma oss högtidligt. Men under det vi långsamt gingo fram, hörde vi först dovt, sedan tydligare och tydligare, ett trampande och stampande, såsom av ystra hästar, vilka någon fåfängt strävar att bemästra. Jag har ingen passion för oregerliga hästar, men björn måtte ha det, ty han påskyndade våra steg åt sidan, där bullret hördes. Vi kommo fram mot en öppen plats och stannade liksom fast-