de gamla, men gav slutligen efter för allas böner, och jag får fjorton glädjedagar till!
Emellan Jane-Marie och mig är allt harmoni åter. Det roar mig alltid att tala med henne, och hennes musikaliska talang är verkligen ovanlig. Jag tycker även, att hon är mycket hyggligare, sedan Ebba rest. Det är med vissa människor som med vissa tyger. Var för sig kunna de bara bra, men komma de tillsammans, så sticka de ut varandra och förlora ömsesidigt till färgen. Verklig förtjänst har Jane-Marie, som hustru, och hon och Jean-Jacques äro förträffligt nöjda med varandra.
Hittills har jag givit dig bara solsken; nu kommer ett moln. Det heter Bruno. Bruno har ofta varit här om aftnarna. Jag vet ej hur det kommer sig, men jag blir ängslig när han kommer; han är så dyster och sluten. Denna underliga människa övar dock ett hemligt inflytande på oss alla. Jag fruktar, att Serena känner detta djupare än jag ville, ehuru jag ej med visshet kan säga det. Bruno däremot synes mig tydligen intagen av henne. Serena är god och vänlig mot honom, men så är hon även mot Stellan, och mot vem överhuvud är hon det ej? Jag skulle dock ej tycka om någon av dessa män såsom man för Serena. Men hellre ändå Stellan än Bruno!
Den 5 augusti.
Aha, kusin Stellan, står det så till! Vad tycker du väl, bästa Maria, här har nu vår f. d. äktenskapsförpaktare suttit och talt i en timmes tid om sällheten av en väl avpassad förening, om det behag och den glädje, som kan finnas i familjelivet? — och sedan suckar och melankoliska miner och vinkar om, att även han skulle anse för högsta sällhet att med en verkligt älskvärd och bildad kvinna sätta bo i livet! Med en verkligt klok och älskvärd maka vore alla jordiska obehag att anse såsom strömoln, vilka flyktigt synas på en klar himmel och snart försvinna.
