122
”Ja”, svarade han med den melodiska rösten, ”men nu först känner jag det!” Vi tego en lång stund, och jag blev nöjd då vår trio gjordes till kvartett genom björn och snart därpå till kvintett genom Stellan.
Men detta syntes ej behaga Bruno. Han steg upp, och efter att ha gått ett par slag på golvet, satte han sig vid fortepianot i andra ändan av rummet, och sakta, likt med möda återhållna känslor, tonade hans melodier i deras underbara, meningsfulla liv. Serena tycktes drömma.
Och var och en höll sällskap med egna tankar. De sammansmälte slutligen i Mozarts Don Juan, som av Stellan föreslogs, och Bruno, som anförde oss, ingöt i envar något av sin mäktiga ingivelse. Han verkligen förtjuste mig denna afton. Och jag tror, att alla voro lika förtjusta som jag. Vi gåvo oss knappast tid att äta en bit, utan höllo nästan oavbrutet på ända till klockan 11. Gudomliga konst. Härliga Mozart!
Vi hade genom honom alla blivit så goda vänner, att när Bruno gick, följde vi honom ett gott stycke på vägen. Luften var mild, och stjärnhimmeln stod i strålande glans i augustimidnattens djupa skymning. Ovillkorligt sågo vi upp i stilla beundran, och Stellan — som sen några dagar tyckes känna allting djupare — Stellan sade: ”Under en sådan himmel måste människan för första gången ha anat odödligheten!” — ”Odödligt liv?” invände Bruno, nej, denna stora tanke hämtar ni aldrig ur det känslolösa höga. Stjärnhimlen snarare nedtrycker än upplyfter oss. Men tonernas värld! — kan ni sänka er i den och ej ana, ej — åtminstone för ögonblicket — begripa livets storhet, dess harmoni och dess oändlighet? O! (och Brunos röst fick här sin djupa, melodiska ton) o! om någon stor mening är i detta universum, i det liv, som vi leva, så måste det vara den, som tonerna uttala. Hör fugan! Hör huru sfär sjunger till sfär, huru mening svarar på mening, huru allt är mångfaldigt och huru dock
