en tanke bär denna mångfald i kraft och skönhet. Fugan är Skaparens ’varde’. Lyssna till en symfoni av Beethoven, om ni vill finna en förklaring av livet! Lyssna till tonerna, huru de leva, lida, älska, slingra sig kring varandra, och bilda därunder alla tillvarelsens outsägliga melodier. Hör slutligen huru dissonanserna smälta samman i harmonier, huru stormar, oro, kval, fröjd, hat och kärlek fortskynda som jordens strömmar för att störta sig i oceanen, där allt upplöser sig, allt försonas i ett ackord, fullt av välljud, och allt får frid!”
Jag var skakad och hänförd av Brunos uttryck. Vi gingo nu sakta ned mot allén. Kusin Stellan talade till mig, och jag tror att jag i hast fick två par ögon och öron, ty jag både hörde och svarade honom, under det jag uppmärksamt iakttog, vad som föregick mellan Bruno och Serena, som gingo några steg framför oss. Bruno bröt en blomma, bjöd den åt Serena och sade med en låg röst, som hade något oändligen milt och även vekt: ”Blommor och välgångsönskningar givas ju på en gång! Vill ni nu emottaga dem av mig? — Må ni alltid vara fridfull som nu! Må edra bittraste sorger likna denna natt — full av himmelska ljus! Må ni bliva så lycklig, som ni är ren och god! Men (och här sänkte sig hans röst djupare) när ni själv bäres på händerna av goda änglar — bed för dem, som ej ha frid, som ej äro rena som ni — bed för dem och — bed för mig!” Dessa sista ord mera anade jag än hörde. Bruno böjde sig i detsamma över Serenas hand, och kusin Stellan började även, som jag tyckte, att få två par ögon och öron. Serena hade sitt ansikte vänt till Bruno, men jag kunde ej förnimma, om hon svarade något. Brunos häst blev framförd, han tog ett hastigt avsked av oss och försvann snart för våra blickar.
