Fransiska Werner till Maria M.
TIONDE BREVET.
I går var en underlig, rik, orolig och ändå ledsam dag. Vi tillbragte den på Ramm. Dit blevo vi för några dagar sedan bjudna, jämte flera av grannarna. Ma chère mère var även bjuden, men ursäktade sig därmed, att hon på flera år ej antagit någon bortbjudning och kunde ej nu göra ett undantag. Serena hade tillbragt föregående dagen hos sina morföräldrar och skulle följa med dem till Ramm, dit de ivrigt voro bjudna av Bruno, som i avseende på den nya skolan och åtskilligt annat satt sig i ett nära förhållande till gubben Dahl.
Bruno kom ut på trappan och tog emot oss med allvarsam vänlighet. Han har ibland något så hyggligt i sitt ansikte. Björn var rörd och blek när han skakade broderns hand. Ingen av oss sade något, och tigande förde mig Bruno upp i rummen, där lyxen i möbler förvånade mig. Men min kära Serena upptog snart hela min uppmärksamhet. Jag tyckte mig aldrig ha sett henne så vacker. Den ljusblå muslinsklänningen, tyllhalsduken, kastad över hennes snövita hals, klädde henne så väl, och hennes oskuldsfulla ansikte strålade av hälsa och glättighet. ”Jag och Rosenvik ha någon del i dessa rosor!” tänkte jag helt självförnöjd. Patriarkerna sade mig även häröver de vänligaste ord.
9. — Fredrika Bremer, Grannarna.