130
Gästerna samlades. Lagman Hök och fröken Hellevi Husgavel kommo tillsammans i désobligeante. Just som vi skulle sätta oss till bordet, hördes på gården bullret av ännu en ankommande, och till min förvåning såg jag en trilla förspänd med en ölänning och körd av en ung flicka, som med sitt lilla ekipage gjorde en präktig sväng kring gården, smällde med piskan och stannade mittför porten. ”Ha ha ha! Det är Mally, min lilla Mally!” skrattade majoren, som stod med mig i fönstret. Nu kom Mally in, håret ruskigt, magen ut, gången på en gång självsvåldig och tafatt. Fru v. P. kastade på henne och sedan på sina döttrar en blick, som tycktes säga: ”Gudskelov! mina döttrar ha fått uppfostran och bildning.”
Mina goda Brita Kajsa, ehuru älskare av det naturliga, rodnade vid sin dotters inträde och såg missnöjd ut. ”Hur du ser ut!” sade hon i det hon gav några tufsar åt hår och klänning. ”Aj då! mamma gör mig ont”, sade Mally grinande, i det hon ruskade på sig.
Bruno förde fru Dahl ut till bordet. De andra följde parvis efter. Middagen var präktig. Bruno skall fördärva ortens enkla seder med sådana exempel av lyx. Jag skall säga honom det, jag. Bruno var en angenäm värd. Hans uppmärksamhet för de gamla Dahls hade något vördnadsfullt och nästan sonligt, som klädde honom väl. Serena tycktes märka det med glädje.
Ifrån middagsbordet förde oss Bruno ned i trädgården, där två stora tält voro uppsatta. Största omsorg tycktes vara tagen för att patriarkerna skulle finna sig väl. I det ena tältet voro två bekväma länstolar för dem, marken var belagd med dyrbara mattor. Utanför kastade en springbrunn upp sin friska, plaskande stråle. Orangeträd, fulla av blommor och frukter, stodo runtomkring på något avstånd, och var liten fläkt bar till oss deras balsamiska ångor. Jag var förtjust av hela denna anstalt, som dagens ovanliga hetta lät känna desto be-
