Sida:Grannarna 1927.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

136

mister dig och får veta intet — — jag? Du har intet förtroende för mig, Serena! Du håller icke av mig!”

Serena kastade sina armar om min hals och sade: ”O, Fanny, du gör mig ont! Du vet, att jag ej haft en vän, som jag hållit av så, som jag håller av dig! Vad jag nu döljer för dig, det säger jag ej heller åt någon annan — ännu. Men en dag skall jag ingen hemlighet mer ha för dem, som äro mig kära.”

Jag begynte barnsligt gråta, Serena med. Så fann oss björn, som bannade oss för det vi hade fönstret öppet. Sedan han stängt det med buller och bång, tog han min och Serenas hand och frågade med vänligt bekymrad blick vad som var å färde?

”Ack, hon vill bort ifrån oss, björn! Serena vill fara hem i morgon bittida!”

Nu såg björn så konsternerad ut, att jag blev smått förskräckt och tänkte: ”Nå, nå, det är väl ingen riksolycka heller, att han behöver få slag därav.”

Men björns ansikte förvandlades åter, och med sitt vanliga godsinta lugn sade han: ”Nå, om hon far bort, så kommer hon väl igen!”

Den möjligheten hade jag i min ängslan nästan glömt, och halvt tröstad åter, utropade jag: ”Ack ja, Serena! Du skall komma snart, snart igen! Är det icke så? Du blir ej borta länge!”…

Men jag vill ej öda papperet med att beskriva tal och svar härom, och huru mycket (oaktat alla tröstegrunder jag erhöll) det kostade på mig att skiljas vid Serena, ty jag förstod nog, att hon för detta år ej mer skulle komma att bo hos mig. I dag morse kl. 7 reste hon, med en stor blombukett i handen, vid sidan av björn, som svor så smått över en stor korg med bär, som han hade fått mellan fötterna.

Det är tomt efter Serena. Jag söker glömma det genom skrivande, men kan ej. Det står ej att beskriva vilket