värd, som de med mycken hjärtlighet tackade för den angenäma dagen. De togo även med sig Serena, men lovade ”riktigt avlämna henne på Rosenvik”. Bruno följde dem till vagnen. Sedan de voro borta, tyckte jag, att allt blev ledsamt och jag var glad när supén var över, och Bruno var det visst även. Han var ej mer lik den person han varit under dagens förlopp, än november är lik maj. Ögonbrynen hade dragit sig djupt tillsammans, och Bruno tycktes ha möda att spela rollen av artig värd ända till slutet. Vad det var gott, när trillan åter rullade mot Rosenvik, och när jag fick i björns öra avbörda mig alla de berättelser, som jag nu uppskrivit här.
I klara månskenet kommo vi hem. Jag fann Serena i förmaket. Hon stod vid öppna fönstret, med huvudet vänt åt Ramm. Jag gick sakta till henne och lade min arm kring henne. Hon lutade sitt huvud mot mitt. Aftonvinden fläktade sval, men mild, och förde med sig melodiska toner. De kommo från Ramm. Jag kände en tår falla på mitt bröst, Serenas läppar vidrörde min kind, i det hon viskade: ”Min goda, kära Fanny! Jag måste lämna dig. Jag har varit för länge från mitt hem. Låt mig i morgon fara tillbaka till mina gamla föräldrar.”
”Serena, min ängel!” utropade jag förskräckt, ”vad är å färde? Vad har förefallit? Varför?”…
”Fråga ej!” bad Serena i det hon lade sin fina, feberheta hand på min, ”fråga ej nu. En gång skall jag säga dig allt; nu kan jag ej. Låt mig fara i morgon tidigt med doktor Werner!”
”Och vad skola dina morföräldrar säga, när”…
”Jag skall säga dem hur det är, jag skall ställa dem till freds. Var ej orolig, goda Fanny! De skola vara nöjda, de”…
”De, ja! Därpå tvivlar jag visst icke!” avbröt jag vid ett gement lynne, ”de, som få veta allt — men jag, som
