140
Bruno tryckte Serenas hand hårt till sitt bröst i det han reste sig upp och sade: ”Göm min hemlighet! Stunden är ännu ej kommen”… han kunde icke säga mera. Fröken Hellevi Husgavel, i spetsen för en munter skara fotfolk, slöt sig till dem och lämnade dem ej mer.
Om aftonen när Bruno förde Serena till vagnen, höll han henne ett ögonblick tillbaka och viskade hörbart blott för henne: ”Ett ord — ett ord! Icke förbarmande — det var då en skönare känsla? Serena! Ett ord! En blick!”…
Men Serena sade ej ett ord, gav ej en blick till svar. Hon drog sin hand ur Brunos, och skygg som fågeln flyr till sitt näste, hastade hon upp till de åldriga två. Bruno såg mörk efter den bortrullande vagnen.
Och jag, min läsare, tar nu ett vänligt avsked av dig.
