Sida:Grannarna 1927.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

ELFTE BREVET.

Rosenvik den 22 augusti.

Molnet, som länge hängt över oss, har sänkt sig djupare. Åskväder blir det ganska visst. Gud låte det bli till välsignelse och ej till förstörelse!

Borta var Serena, och med henne mycken glädje, mycken trevnad borta. Ingen kände det djupare än Bruno. Han kom som vanligt om aftnarna, men var ej lik sig mera. Han kom, hälsade dystert, teg, gick av och an i oro, eller satte han sig nära stället där Serena brukade sitta och lutade huvudet i handen. Så satt han tyst långa stunder, och endast åskviggen, som svällde högt på hans tinning, vittnade om kampen i hans själ.

Björn fäste ofta på honom denna stilla, uppmärksamma läkareblick, som syntes pröva den inre stridens gång och avbida krisens stund. Jag var vänlig, ja systerligt vänlig mot Bruno, ty jag såg att han led, att han var olycklig. Han syntes ibland vilja yttra något; det föreföll mig, att han ville bedja om något, eller bekänna något, som låg honom tungt på hjärtat, men intet ord upplyste oss därom, och alla samtal, som vi började, slutade han genom korta svar eller genom sitt fullkomliga tigande. Jag måste dock säga, att intet elakt lynne — denna demon, med vilken små själar ofta tyrannisera sina närmaste — röjde sig i Brunos sätt och väsen. Man såg, att det var en djupare smärta, som gjorde honom döv och stum för vad som föregick omkring honom. Vi beslöto slutligen att