mina armar och för att se Bruno stå där mera lik en saltstod än en levande människa. Utan att fråga någonting och utan att få veta någonting förde jag Serena hem.
Ett främmande fruntimmer till läsaren.
Det var afton då Serenas lätta Julle gled fram på det lugna vattnet. Det var då, som från det gråa Ramm ett öga, beväpnat med en stor kikare, riktades spänt och spejande mot det menlösa Rosenvik. Bruno ser den lilla jullen sätta ut från stranden, anar vem den bär, och en outsäglig längtan, ett mäktigt begär fyller hans bröst.
Och så begav det sig, att farande fram på det lugna vattnet, i den sköna aftonen, mot den lilla ön, där godhet och frid nu hade sitt hemvist, kände Bruno en storm samlas i sin själ, och glödande känslor fara som ljungeldar därigenom. En hemlig vrede emot något, ett oändligt begär till något, en feber, ett kval sjuder i hans bröst. Där äro ord, som kunna förkrossa, flammor, som kunna saliggöra — — lik vulkanens ande står han på stranden av den stilla ön.
Serena stod vid eken och leende såg hon på Gullgul, som nyss vid hennes lockande röst hade flugit från kvist till kvist och ned på hennes hand. Men plötsligt flög den skrämd upp och bort ifrån henne, och Brunos höga, mörka gestalt stod framför Serena. Hon rodnade, hon darrade, men förblev stilla och såg upp till honom med den klara madonnablicken. Bruno såg i den och hans själ blev lugnare; där spridde sig den onämnbara ljuvlighet, som han aldrig erfor utom nära henne. Men denna känsla föll nu som en ros på glöd. Mildrad en stund sög elden i nästa ögonblick näring därav.
”Skall även ni fly mig? Vill även ni förkasta mig?” frågade han med de dunkelt flammande ögonen fästade
