156
ligen med stark röst, ”Fransiska, låt bli den onödiga jämmern. Bröd — behövde han ej sakna. Han kunde arbeta; han var en man, och redan i ungdomsåren stark som ett lejon. Hem — sökte han ej. Hans håg stod efter den vilda världen, och den har väl givit honom nog. Men förbannelsen — förbannelsen har mitt hjärta lyft ifrån honom. Han rymde från förlåtelsen — men — på hans grav har jag lagt den ned.”
”Och om han ännu andades…?” sade jag med en känsla, som jag ej kan beskriva — ”om han ännu levde och hade genom månget lidande försonat vad han bröt i sin ungdom, om han hellre än all världens ära önskade att erhålla sin mors förlåtelse, att ännu en gång trycka henne till sitt bröst…?”
Ma chère mère steg tillbaka styv och blek; hennes ögon flammade fruktansvärt, och hon gjorde en förbjudande rörelse med handen i det hon sade:
”Vore det så, Fransiska… har du hört att han lever” — och hennes röst darrade — ”vet du något om vad han vill och söker — så säg honom: att han icke vänder om till det land, som skulle blygas för honom, att han ej skall bära det namn, som han vanhedrat, att han ej må våga komma inför den mor, som han betäckt med skam. Men säg honom, att jag tagit bort förbannelsen… halva min förmögenhet vill jag sända honom i främmande land; han kan skriva till mig och begära vad han vill, och jag vill sända honom vad han vill, men — på min tröskel sätte han ej sin fot!”
Jag böjde mina knän och omfattade hennes: ”Moder, moder”, utropade jag, nästan utom mig, ”är det kristligt? Är detta rätt?”
”Stig upp!” sade hon häftigt. ”Intet ord mer. Ingen kan döma mig i denna sak! Vad jag har sagt, det har jag sagt. Jag förbjuder dig att tala mera med mig därom.”
Jag steg upp. Mitt hjärta svällde av stridande känslor.
