Men ma chère mères vilda utseende och åthävor visade mig, att det nu ej var tid att ge dem luft.
Jag gick. Ma chère mère stängde dörren i lås efter mig. När jag kom ut i kabinettet, såg jag en man stå där, med pannan lutad mot väggen. Det var Bruno. Förskräckt gick jag till honom och tog på hans arm. Bruno vände långsamt sitt ansikte till mig. Det var blekt som döden, kallsvett stod på hans panna. Men plötsligt fattade han sig och störtade med handen för pannan ur rummet. Jag följde honom och tackade Gud när jag såg björn möta honom, fatta hans arm och förmå honom att sansa sig, på det tjänstefolket ej måtte få misstankar. Skenbart lugna lämnade de huset tillsammans.
Jag längtade efter björn. Jag väntade tröst och stöd blott av honom. Äntligen kom han. Han var upphettad, upprörd och såg sorgsen ut. Jag kastade mig om hans hals och grät. Jag kunde ej annat. Han tryckte mig till sitt bröst och sade blott: ”Vi skola ej fälla modet, ej ge allt förlorat! Trädet faller icke vid första hugg.
Emellertid är dock ett gott vunnet. Detta farliga apatiska tillstånd är brutet och skall nog ej återkomma denna gång. Det är en seger, som kan bereda väg för en annan. Låt oss ej misströsta! Jag skall se Bruno i morgon.”
Emellertid är jag betryckt till själ och hjärta och — vet ingenting mer att säga.
