160
Gumman måste gå in i en bod och växla, ”men vem skall sälja päron och plommon emellertid?” — ”Jag!” Gumman går, och jag sitter nu på gummans stol och säljer frukt med fart och tar emot löspengar. Jag har ingen svårare kund än ma chère mère, som vill ha mycket, men prutar obarmhärtigt och grälar på mig och min frukt. Jag svarar så gott och ovettigt som jag förmår. Äntligen återkommer gumman med sina växlade pengar, och så nöjd blir hon med min förvaltning av hennes egendom, att jag får ett kvarter plommon på köpet.
Du undrar på ma chère mères tålamod vid allt detta. Men sådant roar henne, och en av de egenskaper, som göra henne så angenäm för mig, är hennes goda och lustiga sätt att gå in på allt oskyldigt skämt.
Men tiden led. Kyrktornets klocka slog tolv. Vi måste skynda oss, om vi innan middagen skulle bli färdiga med vår handel. Jag såg åt alla portar och gathörn för att upptäcka björn, och vad får jag se i gathörnet — jo, en bred, grå rygg, omisskännligen björns. Jag sprang sakta fram, tog fatt i honom, sägande: ”Du får ej gå lös, din björn! Nu tar jag dig fast. Du kommer med mig!”
”Och äter middag med oss hos prostinnan Rhen och reser först ut på eftermiddagen”, tillade ma chère mère.
Björn var ej svår att övertala, tog sin lilla hustrus arm och spatserade av med henne till prostinnan Rhen under moraler över hennes tilltag att agera polis. Men fast han skämtade, såg jag att han ej var glad.
Jag såg att han hade Bruno i huvud och hjärta. Nu kom han även in hos mig, och borta var mitt lustiga lynne; ja, jag förebrådde mig, att jag kunnat ha det. Björn såg ofta uppmärksamt och genomträngande på ma chère mère, och jag märkte, att hon sökte undvika hans blick. Detta björns välde över henne gjorde mig nöje. Men på en gång blängde hon med sina stora, mörka ögon
