skarpt på honom, så att han måste slå ner sina små grå, och jag måste inom mig le åt denna ögonskärmytsel.
Strax efter kaffet lämnade oss björn för att besöka ännu några patienter; sedan skulle han fara ut till Rosenvik. Jag följde honom ut i förstugan, ty inom rummen kunde man ej få frid. ”Björn, du är ledsen, orolig!” sade jag sorgsen och tog hans hand. ”Jag har sett Bruno i dag!” sade han. ”Jag fruktar mycket, att allt detta kan ta ett olyckligt slut!” — ”Gode Gud!” utropade Jag: Ja han hjälpe!” sade björn, ”ty här kan ingen annan hjälpa. Bruno tyckes vilja göra något förtvivlat försök. Vad han hade i sinnet, kunde jag ej utröna. Ej heller skulle jag numera vilja avhålla honom från att själv kämpa ut sin sak. Vad man ej kan böja, måste man stundom bryta. Men gå in, Fransiska! gå in! — — i afton mer, i afton ser jag dig igen.”
Björns ord hade alldeles uppgrumlat min själ, och mina känslor syntes väl på mitt ansikte, ty ma chère mère frågade mig livligt ”om jag mådde illa?” och mina värdinnor utropade, att jag var ”så blek, så blek!” Jag klagade över någon svindel och sade, att fria luften nog snarast skulle göra mig frisk. Ma chère mère steg därvid strax upp och vi gingo ut.
Vi tillbragte över två timmar med handel och vandel i bodarna. På återvägen till prostinnan gingo vi över det stora torget, som varit så livligt på förmiddagen. Nu var det öde, ett enda lass stod ännu i ett hörn av torget, och kring detta hade en mängd folk skockat sig. Ma chère mère stannade och frågade en person, som kom därifrån, vad man hade där. ”En stor varg, som blivit skjuten i dag!” var svaret. Bonden, som körde lasset, berättade på ma chère mères frågor, huru han på morgonstunden gått ut med sin bössa och vid skogbrynet fått se två vargungar ligga vid en tall i solen. Han gick närmare och lade an på dem. I samma ögonblick sprang med ett stort tjut
11. — Fredrika Bremer, Grannarna.
