162
deras mor ur skogen och ställde sig framför dem, Skottet gick av, hon föll, ungarna sprungo in i skogen. Jag såg att djurets tunga hängde långt ut på ena sidan, och när jag sade något därom, visade mig bonden, att tungan var nästan alldeles avbiten. ”Hon har väl gjort det i dödsångesten”, tillade han. För första gången kände jag medlidande med en varg. Jag kunde ej avhålla mig att smekande stryka det vackra djurets huvud, i det jag sakta sade: ”Goda moder!” — ”Låt oss gå, Fransiska!” sade tvärt ma chère mère, och vi anträdde vårt återtåg på samma vis, som vi gått fram. Ma chère mère såg mörk ut, och under det vi gingo över torget, kunde jag ej låta bli att ur mitt rörda hjärta säga: ”Vilka sköna känslor kunna ej ligga hos djuren, som människan dock anser så långt under sig! En varghona dör för sina ungar…!”
”Varghonans ungar”, sade ma chère mère med ett bittert uttryck, ”hade ej gjort sin mor sorg. Hon dog i sin stolthet över dem. Bättre dö med sönderbiten tunga, än att leva med sönderfrätt hjärta.”
Vi tego härefter båda. Längre fram kommo vi till en liten grön plan, inom vars plank vackra popplar reste sina dallrande pyramider. Bänkar voro satta utanför planket, på det även främmande vandrare skulle njuta av trädens skugga. På en av bänkarna sutto två personer, som ådrogo sig vår uppmärksamhet. Den ena var ett äldre fruntimmer av hyggligt utseende, klädseln tarvlig men utmärkt snygg. Bredvid henne satt en man, även snyggt klädd, med ett långt, blekt ansikte, hängande läpp och utseendet av en fåne. Ma chère mère, som har en viss portion nyfikenhet, nalkades de två. När vi kommo närmare, sågo vi att mannen var blind. ”Är denne hennes bror, kära fru?” frågade ma chère mère. ”Min son!” svarade frun suckande. ”Son? Hur gammal är han?” — ”25 år.” — (Han såg ut att vara femtio.) ”Han är blind och — även döv, tror jag?” fortfor ma chère mère. ”Blind och döv och stum”,
