Sida:Grannarna 1927.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

min Adam redan var klart vaken och riktade sin blick med ett visst andäktigt uttryck mot fönstret, där en stråle av solen gjorde sitt inträde genom ett hål i den blårandiga rullgardinen. En katt hördes jama.

”Min älskade gemål!” började jag högtidligt, ”jag tackar dig för den sköna musik, som du beställt till mitt välkomnande. Jag förmodar att du även förordnat om en tropp vitklädda, unga bygdens flickor, som skola strö granris för mina fötter. Jag skall snart vara färdig att emottaga dem.”

”Jag har tillställt något bättre än det gammalmodiga upptåget”, sade björn muntert. ”I samråd med en stor artist har jag anordnat ett panorama, som skall visa dig hur det ser ut i — öde Arabien! Du behöver blott dra upp denna gardin.”

Du kan föreställa dig att jag snart var vid fönstret, och med hemlig förskräckelse drog jag upp gardinen. Ack, Maria! Där låg framför mig i morgonglans en spegelklar sjö, gröna ängar och lundar lågo däromkring och mitt i sjön var en liten holme med en hög ek på, och solen sken klart över allt detta, allt var så lugnt, så paradisiskt skönt! Jag blev så betagen av denna syn, att jag i början ej kunde få fram ett ord. Jag blott knäppte ihop mina händer och tårar fyllde mina ögon.

”Bliv lycklig här!” viskade björn och slöt mig till sitt hjärta.

”Jag är lycklig… för lycklig!” sade jag djupt rörd och tacksam.

”Ser du holmen — lilla Svanö? Dit skall jag ofta ro dig i sommar. Vi skola ta vår kvällsvard med oss och förtära den där.”

”Varför icke frukost?” utropade jag plötsligen inspirerad. ”Varför icke i dag — på den här sköna morgonstunden — dricka vårt kaffe där! Jag skall strax…”