14
”Nej, icke på morgonen”, sade björn leende åt min iver. ”Jag måste till staden och se om mina sjuka.”
”Ack, att ej folket skall kunna hålla sig friskt!” utropade jag förtretad.
”Och vad skulle jag då ta mig för?” sade björn med komisk förskräckelse.
”Fara med mig till Svanö!”
”Jag kommer igen till middagen kl. 3, och i afton kunna vi… det fördömda hålet där oppe! Jag kunde ej tro att gardinerna skulle vara så trasi…”
”Hålet skall vara där, så länge jag är här”, ropade jag ivrigt. ”Aldrig skall jag glömma, att jag genom detta första gången såg solen på Rosenvik. Men säg mig, vad är det för ett gammalt fäste, som skymtar fram så grått på denna sidan, längst bort över sjön, där skogen är så svart?”
”Det är Ramm. En stor herrgård.”
”Och vem bor där?”
”Ingen nu. För femton år sedan tillhörde den ma chère mère. Men hon vantrivdes där, flyttade till Carlsfors och sålde Ramm. Godset köptes av bönder, som väl odla jorden, men låta det sköna huset och parken förfalla. Nu säges det, att de för sommaren äro hyrda av en utlänning, som vill jaga här i trakten. Och ett skönt tillfälle har han därtill inom själva parken, som är över en mil i omkrets, och där rådjuren länge fått föröka sig i ostörd ro. Vi skola se oss om där någon gång. Men nu, min lilla hustru, måste jag ha frukost och sen säga dig farväl på några timmar.
Sedan kaffet var drucket och björn på trillan, började jag orientera mig i min lilla värld. Men om hus och uthus senare; jag måste först tala om herrn i huset, ty du, Maria, känner ju ej min egen björn! Jag har ditt brev framför mig, ditt kära brev, som jag fick några dagar efter mitt bröllop. Tack, söta, älskade Maria, för alla
