Sida:Grannarna 1927.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

166

— och närmare och närmare drogos vi med vart ögonblick.

Jag såg med förskräckelse på ma chère mère. Hon satt liksom förstenad; blicken var stel och stirrande. Handen, som höll tömmarna, sjönk ned. Nu var allt åter natt, men blott för få sekunder. Åter kom en blixt, så stor, så stark, att träd, buskar och hus stodo i låga. I detta ögonblick stod en hög mörk figur plötsligt framför oss. Hästarna, skrämda och ej mer återhållna av en styrande hand, kastade sig till höger, till vänster, och över gräsplan och buskar flögo de ned mot sjön, som i blixtskenet skimrade klar mellan träden.

Med konvulsivisk häftighet sökte ma chère mère att rycka till sig tömmarna, som hade fallit ur hennes hand. ”Hjälp! hjälp!” skrek jag av min förtvivlans alla krafter. Då störtade någon framför hästarna och fattade i deras tyglar. Jag såg dem resa sig, såg en man brottas med dem; vid ljuset av oupphörliga blixtar kände jag igen Bruno. Jag såg honom kastas ned av hästarna, jag tyckte, att de gingo över hans kropp. Mer såg jag ej — jag förlorade sansen.

När jag åter vaknade, fann jag mig i ma chère mères armar; jag såg över mig hennes bleka ansikte; det hade ett uttryck av ångest och ömhet, som jag aldrig, aldrig skall glömma. ”Gud vare lov, hon kommer sig!” sade ma chère mère och tryckte en moderlig kyss på min panna. En hög rotunda välvde sig över oss, ovanifrån upplyst av en lampa. Ett stort och mycket mörkt fruntimmer, som jag förr ej sett, var även nära mig och gav mig starkt luktvatten. Mina sinnen voro ej rätt rediga, och jag kunde ej återkalla i mitt minne vad som nyss hade hänt, men dunkelt med tanke och blick sökte jag Bruno. I den mörkaste delen av rummet stod… var det ett blodigt spöke, som min uppskrämda inbillning hade besvurit upp? Var