det en verklig människogestalt? Mina ögon stirrade forskande därpå. Det trädde fram — det var Bruno; men, min Gud, huru han såg ut! Blod flödade över hans panna och ned på hans blottade bröst, kläderna voro sönderslitna, kinderna dödsbleka, vild oro brann i ögonen, i de sammandragna ögonbrynen tycktes ljungeldar gömma sig, och fast beslutsamhet hade sammanpressat läpparna. Han nalkades oss. På en vink av honom avlägsnade sig det främmande fruntimret, och vi tre voro nu allena. Jag gjorde mig lös ur ma chère mères armar och satte mig upp på soffan. Hela min besinning hade återvänt; min själ var i den häftigaste spänning, och med en obeskrivbar ångest betraktade jag mor och son, som nu stodo ansikte mot ansikte. Ett ögonblick tego de båda. Deras blickar tycktes vilja genomtränga varandra. Ma chère mère syntes fattad av en hemsk häpnad — hon vek ett steg tillbaka. Bruno gick ett steg fram och talade långsamt och liksom med stelnad tunga: ”I ären räddade. Gudskelov! Och mig återstår blott — att dö, eller vinna… förlåtelse. Min mor! min mor!” utropade han, vill du ej förlåta, vill du ej välsigna din son? Tag bort förbannelsen från min panna! Jag har lidit så mycket. Jag har irrat fridlös omkring. Jag har lidit, jag har ångrat… jag kan, jag vill försona. Men, då måste du förlåta, du måste välsigna mig, min mor!”
Överväldigad av mina känslor kastade jag mig på knä bredvid Bruno och ropade: ”förlåtelse! förlåtelse!”
Vad som under denna tid föregick inom ma chère mère, vet jag ej. Det såg ut som en strid mellan liv och död. Hon rörde sig ej; med en stel, orörlig blick såg hon på den knäböjande, och darrningar flögo över hennes bleka läppar. Men när hans röst tystnade, då höjde hon handen och tryckte den häftigt mot sitt hjärta. ”Min son! O…! O…!” sade hon med dov röst; hon drog en djup, djup suck, hennes ansikte gulnade, ögonen slötos, hon vacklade
