”Det får ej ske. Hon har ej ännu förlåtit, ej välsignat mig. Blodet skall ej stannas förr. Jag har svurit det.”
Att övertala Bruno var ej tänkbart. Jag vände därför all min omsorg till ma chère mère. Men länge voro alla bemödanden att återkalla hennes sansning förgäves. En stund av obeskrivlig ångest förflöt. Jag fruktade verkligen nu, att mor och son skulle följa varandra i graven.
”Om man kunde få upp ådern!” sade jag. ”Det kan ske” sade Hagar och sprang ut. Nästan i samma ögonblick slog ma chère mère klart upp sina ögon och fäste dem skarpt på mig. ”Var är han?” frågade hon häftigt, ”jag har ej drömt!”
”Han är här”, svarade jag, ”han är nära; han förblöder i väntan på sin mors välsignelse.”
”Var är han?” frågade hon ännu en gång. Jag stod vid hennes huvudgärd; jag stod emellan mor och son; i stället att svara på hennes fråga, drog jag mig bort, och deras blickar möttes. En stråle av gudomligt ljus, av outsäglig kärlek bröt fram ur dessa — i den smälte deras själar samman.
Hon reste sig hastigt upp och räckte ut sin hand, sägande med moderskänslans fulla uttryck:
”Min son, kom hit! Jag vill välsigna dig!”
Han steg upp. Den store, reslige mannen stapplade som ett barn och föll på knä vid moderns säng. Hon lade sina händer på hans blodiga huvud och sade med stark röst och djup högtidlighet:
”Jag tager bort den förbannelse, som jag en gång nedlade på min sons huvud. Jag skänker honom min fulla förlåtelse. Må mannen försona vad ynglingen bröt. Det förflutna vare såsom hade det ej varit. Jag erkänner, att jag nu har min son att tacka för mitt liv, och jag ber Gud den allsmäktige välsigna dig min son Bruno Mansfelt, såsom jag nu gör det. Amen!” Och nu öppnade hon sina armar för honom, han kastade sina om henne; bröst slöt
