170
sig till bröst; läppar tryckte sig till läppar; de höllo varandra i en lång, stark omfamning. Vart andedrag tycktes vara fullt av försoning, av kärlek, av salighet. Femton års bittra kval voro förgätna och gottgjorda i denna stund. Jag stod bredvid dem och grät i glädje och tacksamhet.
Hagars återkomst avbröt denna stund av ren förtjusning. Bruno kysste ännu en gång med djup kärlek sin mors händer, varefter han reste sig upp och utropade glad: ”Förbind mig nu! Stanna blodet! Jag är välsignad av min mor!”
Han satte sig ned på soffan, lät göra med sig som man ville, och var god och stilla som ett vänligt barn. Hagar vårdade honom med stor skicklighet och lyckades att någorlunda stämma blodflödet.
Emellertid skaffade jag mig skrivredskap och skyndade mig att skriva en biljett till björn, för att underrätta honom om vad som hänt. Hela huset var nu i rörelse och det blev mig lätt att få ett bud, som genast begav sig sjövägen till Rosenvik.
Därefter gick jag ut och satte mig på ett trappsteg av den stora stentrappan och såg morgonen gry och tänkte på de försonade. Jag tänkte också på björn med ömhet och stolthet. Jag kände mig lycklig att leva för honom. Jag tänkte på framtiden, och underliga känslor — aningar fulla av både glädje och smärta uppstego i min själ… längre fram skall jag törhända tala mera om dem.
En gåendes steg på trappan bakom mig gjorde, att jag vände mig om, och jag såg Hagar, som med ett uttryck av stor ångest och med händerna korsade över bröstet nalkades mig, i det hon häftigt och på sin brutna svenska frågade: ”Vad tror ni, skall han leva? Säg, o säg att han skall leva!”
”Jag hoppas, jag tror det”, svarade jag. ”Min man är läkare, kommer snart hit och skall vårda honom.”
Hagar teg en stund, böjde ned huvudet och sade: ”Om
