Sida:Grannarna 1927.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

172

liga. Med ma chère mère är det — ej bra, nu åtminstone. Men det kan bli. Jag tror du kan gå in Fanny. Jag skall emellertid expediera ett bud till staden för att hämta åtskilligt.”

”Och kaffet? och biffsteken?” utropade jag konsternerad.

”Törs jag ej nu se på!” utropade björn och skyndade ur rummet med en blick på biffsteken, såsom hade själva djävulen i den antagit kött och blod för att fresta honom. Jag täckte suckande över den stackars biffsteken och gick in till ma chère mère.

När jag kom in, såg jag med förvåning huru björn grasserat där inne. Vad mina böner fåfängt hade sökt utverka, det hade nu björn med myndighet verkställt. Bruno var flyttad i rummet näst intill ma chère mères. Hagar var inne hos honom. Dörren emellan rummen var öppen. Ma chère mère låg ensam. När jag kom in, räckte hon mig handen, drog mig till sig och omfamnade mig med en ömhet, som rörde mig djupt. ”Fransiska”, sade hon, ”vår Herre har förvandlat mitt hjärta. Förr var det så mörkt, så underligt; nu känns det så ljuvligt och ljust. Underbara äro Herrens vägar! Din man, Fransiska, har drivit sitt tyranni här och jag har låtit honom göra det, emedan han det förutan sade sig ej kunna ansvara för Brunos liv. Men fram på dagen skall jag se min son. Det må ingen tänka på att hindra. Jag vill se honom. Vem vet huru länge jag får se honom här på jorden?”

Så glad jag var över ma chère mères sinnesstämning, så orolig var jag över hennes hälsotillstånd. Hon syntes mig mycket feberaktig, och det låg något besynnerligt stirrande och torrt i blicken. De häftiga utbrott av tårar, som hos henne bruka följa på starka sinnesskakningar, hade denna gång alldeles uteblivit. Stormen hade gått helt och hållet inåt.