ni har ett rent hjärta — bed för honom, som blöder där inne! Bed att han må få leva!”
”Ni deltar varmt för honom”, sade jag — ej utan nyfikenhet — ”ni är törhända nära släkt med honom, eller…”
Hon kastade på mig en genomträngande blick och sade därefter med ett uttryck av stolthet och smärta: ”Hagar var en tjänstekvinna. En tid älskades hon av sin herre, och hon lämnade allt för hans skull och drog bort med honom i främmande kalla länder — sedan försköt han henne för en annan kvinnas skull, men hennes hjärta var honom troget, och i öknen, dit hon utstöttes, ber hon för honom till himlarnas herre.”
Därpå lämnade hon mig hastigt.
Jag var i begrepp att följa henne, ty jag kände, att luften nu började bli mera kylig, men jag stannade, ty — vad tror du väl jag fick se komma i allén guppande, skumpande på en flämtande kamp, flaxande lik en stor, stor läderlapp genom skogen, om icke min egen, goda, efterlängtade björn?
Under det vi gingo upp, sade jag i korthet hur här stod till, och björn gick in till de sjuka.
Jag följde honom ej, utan gick att göra mig hemmastadd i köket och där beställa en styrkande frukost åt min björn. Det goda folket fann sig rätt väl uti att lyda mig, och inom en halvtimme hade jag i ordning i salen ett bord med varmt kaffe, smör och bröd samt ett fat förträfflig och rykande biffstek. Det vattnades mig i munnen på björns vägnar.
Under det jag sysslade vid bordet, kom den gode mannen in med en blek, allvarlig, men ändå förnöjd uppsyn.
”Nå, huru är det?” frågade jag andtruten i det jag gick emot honom, ”men nej! — säg ingenting; sätt dig och ät först — blott ett ord: är det bra eller illa?”
”Med Bruno — bra, hoppas jag. Blodförlusten är stor, såren djupa, men, efter vad man nu kan skönja, ej far-
