ten. Det hjälpte. Men även jag, Fanny, är modstulen, och sedan i går är allt, som jag läser för morfar, latin för mig. Min goda, kära Fanny, giv ett upplivande ord åt din Serena.”
Ja, Serena, ej blott ett ord, men många skall du få. Jag
förebrår mig att ej ha förekommit din önskan. Goda
hjärta, vem vill icke ge hugnad åt dig? Jag lämnar dig nu
en stund, min Maria, för att skriva till Serena.
Den 8: e.
Allt samma och samma! Ingen sömn, ingen vila. En stirrande vakenhet, en oupphörlig inre oro, som har med sig något obeskrivligt plågsamt för dem som omgiva ma chère mère. Hon själv är nu övertygad om att hon skall dö, och har i dag låtit sätta upp sitt testamente. Jag var närvarande därunder och måste sannerligen beundra hennes oväldiga rättskänsla samt den samvetsgranna trohet, med vilken hon omfattar allt, som på något vis står under hennes vård. Märkvärdigt är även den reda hon har på även de minsta saker och med vilken noggrannhet och klarhet hon förordnade om dem. Det är en slags järnordning, som går ända till småaktighet. Men vid avskedet från det jordiska är detta aktningsvärt. Ma chère mère bevisade sig här densamma hon varit under hela sitt liv: strängt redlig och ordentlig, välgörande utan allt skryt, vänfast och tacksam.
Jag kan emellertid ej finna mig uti att hon skall dö. Björn tyckes snarare frukta för hennes förstånd. Han spekulerar på att bereda en sömndryck för henne, men huru man skall få henne att dricka den är en annan sak.
Ma chère mère vill icke höra talas om att hon skall leva; hon har — som hon säger — ”nu tagit sitt parti, och med fullt allvar slagit sig på döden”, och tänker blott på att göra sig väl färdig och beredd.
12. — Fredrika Bremer, Grannarna.
