Sida:Grannarna 1927.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

180

ligen ett slags brödvatten — en dryck med ett ord, mycket läskande och välgörande. Gärna vill jag tillreda den åt ma chère mère!”

”Gör det, Fransiska! Du är icke rådlös du. Du hittar alltid på något, och det är en lycklig natur. Bättre vara brödlös än rådlös.”

Jag skyndade mig till björn och meddelade honom mitt förslag. Han var mycket nöjd över min ”påhittighet” och började genast brygga sin sömndryck och mitt brödvatten, ty de tu äro ett.

Bruno är emellertid vid ett oroligt och dystert lynne och icke fri från yrsel. Han älskar verkligen högt sin mor, och vill icke att hon skall dö. Björn söker lugna honom med goda ord och förhoppningar. Hagar är mycket omkring honom, men han tycks vara plågad därav. Han bemöter henne ofta hårt, tycker jag, men hon bär allt med slavisk undergivenhet.

Nu är sömndrycken färdig, och jag skall bära den fram. Gud hjälpe mig! Jag tycker, att jag spelar en bedräglig roll mot ma chère mère, och det plågar mig.

Senare.

Det är gjort! Det lyckades, men på ett hår när var allt förlorat.

Jag gick in till ma chère mère och bjöd henne bägaren, sägande så tryggt jag kunde: ”Här, ma chère mère, är min hälsodryck!”

”Nå, det var galant!” sade hon, satte sig upp, smakade på drycken, studsade och grinade. ”Vad är det för ett förbaskat gallimatias, som du rört ihop, Fransiska?” utropade hon, ”det smakar ju helt förgiftigt! Hon fäste därvid en av sina skarpaste blickar på mig.

Om jag hade hållit en giftbägare i min oskyldiga hand, så hade den ej kunnat darra mer, och jag ej se mera brottslig ut. ”Din olyckliga björn!” tänkte jag nästan