186
skyggade (de hästarna äro ohyggliga!) för ett lass, betäckt med svart kläde, som kom sakta åkande upp på gården. Bruno ropade häftigt att det skulle stanna. Det stannade även, och mannen som körde det, kom fram mot ma chère mères vagn. Det var mäster Svensson. Lasset förde likkistan, som ma chère mère beställt, och som — förunderligt nog — man hittills alldeles glömt att avbeställa.
Detta besynnerliga möte lät oss alla komma litet ur koncepterna. Ma chère mère fann sig först och sade med hög röst till snickaren:
”Kära mäster, jag hade den gången — som ni ser — gjort upp räkningen utan värden. Jag tänkte dö, men det behagade vår Herre att låta mig leva. Hans vilja vare lovad! Men uppskjutet är icke försummat. Kistan kommer allt till pass en gång. Det blir i alla fall efter avtalet med priset, och på kalas — på glädjekalas, mäster Svensson, bjuder jag er till söndag på Carlsfors. Nu kan ni vackert köra kistan dit varthän jag själv är på färde.
Mäster Svensson var i stort bryderi. Hans häst var trött, dessutom hade han själv ärende åt ett annat håll. ”Nåväl”, sade ma chère mère, ”så låt ställa likkistan uppå vinden här, tills vidare. Jag skall låta avhämta den endera dagen.”
Bruno ropade: ”Hagar!” sade några ord till henne, och på hans vink kommo några karlar, som lyfte likkistan av lasset och buro den, anförda av Hagar, upp i huset. ”Giv akt på mina ord!” sade Hagar i det hon gick förbi mig. ”Någon olycka kommer snart att ske i detta hus. Denna likkista bäres ej tom ut härifrån!”
Jag hade gärna sagt Hagar ett vänligt ord till avsked, ty hon var olycklig och hade varit vänlig emot mig, men detta uppträde och Hagars ord förbryllade mig, och då