jag åter samlat mina tankar, var hon borta, och ma chère mère ropade otåligt på mig att komma.
Vi kommo lyckligt fram. Det var vackert att se, i den med festligt lövverk prydda porten, Jean-Jacques och Jane-Marie högtidsklädda, som kommo ut för att mottaga de ankommande; det var vackert att se huru tjänstfolket och en mängd av de underhavande samlade sig i synbar glädje och tillgivenhet omkring ma chère mère, när hon steg ur vagnen. Hos henne själv tycktes djup rörelse och glädje mildra den vanliga stolta hållningen, under det hon gick uppför trapporna vid sin sons hand, åtföljd av en mängd folk, som upphöjde lyckönskande och välsignande röster.
Bruno tillbragte några timmar ensam på sina rum; när han kom ner till oss, var han mycket blek, dock uppklarnade han allt skönare under inflytelsen av sin mors glädje. Och den verkade i sanning upplivande på oss alla. Ma chère mère hade så hjärtligt bett björn och mig dröja hos sig till kvällen, att vi måste samtycka, men rätt lycklig blev jag icke förrän vi i månskenets strålar rullade av mot det kära Rosenvik. När jag äntligen fann mig hemma i mina rum, hoppade jag högt till av glädje, och omfamnade och kysste min lilla Sissa, som gav mig det ivrigt och hjärtligt igen. Björn såg på och skrattade.
Den 22.
Minns du, Maria, en liten visa, vars strofer begynnas så: ”Tro ej livet — — tro ej glädjen!” Den skulle jag vilja sjunga i dag, om jag hade den allra minsta lust att sjunga, men det har jag ej. När björn kom hem i går var han blek och såg upprörd ut, ehuru han så hjärtligt som någonsin räckte mig sin kära hand.
”Vad är det, björn? Är du sjuk?” — ”Nej!” — ”Har något ledsamt hänt? Ack, säg, vad är det?” — ”Jag skall säga dig det sedan!”
