ålderdom är förlorad. För mig allena skulle jag ej sörja. Vore jag ensam…”
”Björn”, utropade jag, ”ville du vara utan mig?”
”Icke för hela världen”, svarade han, ”men jag ville, att du skulle dela min trevnad och ej min brist.”
”Lust och nöd, björn! Var det ej nöd och lust, som vi i vår vigselstund lovade dela. Ack, så begrip då, människa, att det är min lust att dela nöden med dig när den kommer, och att ingen verklig nöd är till för mig, så länge du älskar mig såsom jag dig.”
Jag upptecknar ej mera av detta samtal. Björn var kärleksfullare mot mig än vanligt; ja, han syntes tacksam för min ömhet, men hans panna ljusnade ändå ej. ”Stackars Peter!” suckade han slutligen djupt, ”jag kan förstå vad han känner, och han kan icke komma! — Jag skulle vilja kunna…”
”Fara till honom!” inföll jag livligt, anande vad som tryckte björn.
”O, så far min björn! Far och giv Peter lugn, och tillfredsställ ditt hjärta.”
Björn räckte armarna till mig; nu först klarnade hans panna. O, den goda människan! Broderns lidande hade tryckt honom mer än hans egen förlust. Sedan resan var besluten, blev han lugn, och vi talade om våra affärer och om huru vi skulle inrätta oss för framtiden, ända långt inpå natten.
I går reste björn, först till staden, där han skulle tillbringa dagen. Ännu samma afton skulle han fara vidare. Han blir väl borta inemot fjorton dagar. Det blir långt! Som gräsänka sitter jag nu här och känner, att icke modet mer är så högt, som det steg i olyckans första stund. Men lågt får det icke falla. Det har jag föresatt mig.
Den förändring i vår levnadsställning, som mest kostar på mig, är att vi måste lämna lilla Rosenvik och för alltid
