190
bosätta oss i staden. Vi få ej hädanefter råd att ha ett lantställe blott för nöjets skull.
Tyst inom mig tänker jag på att åter börja giva musiklektioner.
Björn önskar, att vår olycka må tills vidare förbliva okänd på orten. Jag skall således akta mig för att låta någon få aning därom.
Den 23 om aftonen.
Serena har tillbragt dagen här och öppnat för mig sitt hjärta. Allt är så, som jag anat. Serena älskar Bruno, Bruno Serena. Ändå tyckes förhållandet emellan dem nu vara avbrutet. Att det förblir så, tror jag icke. Men skall jag önska en förbindelse emellan dem? Ack, jag vet ej! Jag har utförligt berättat för henne allt vad jag sist upplevat på Ramm, och sett henne blekna, rodna, gråta, lida och förklaras i strålande förtjusning.
Senare.
Jag har blivit skrämd och är ännu helt hemsk till sinnes. När Serena skulle fara hem, följde jag henne ut på gården. Luften hade en vid den sena årstiden ovanlig mildhet, och naturen i dess höstliga, halvt vemodiga skönhet, stod lugn omkring oss, belyst av en klar aftonrodnad.
Serena for, och knappt hade jag förlorat henne ur sikte, då helt plötsligt min blick träffades av ett ögonpar, vilkas uttryck var bra olika Serenas. De glödde som två eldkol ur syrenhäcken, där deras ägare tycktes ha gömt sig. Jag studsade, tänkte ”Lucifer!” och stirrade på de två brinnande svalgen. De riktades nu mot mig och Hagar sprang fram ur häcken. Med ett anlete, som vilda känslor gåvo ett förskräckligt uttryck, kom hon till mig och frågade häftigt: ”Var det hon… var det hon, som han älskar?… säg, var det hon?” Jag ämnade att lugnt
