anfall av hypokondri, eller av något ändå värre, vara å bane! Jag är mycket orolig. Bruno även anar ont. Han tog mig avsides i går och frågade orolig huru det var fatt med hans mor.
Jag kunde icke svara honom något därpå. Och björn, som är borta! Vad skola vi göra utan honom? Jag har skrivit till honom hur här står till, på det han — om det låter göra sig — må kunna påskynda sin återresa.
Den 7 oktober.
Ack, Maria! Nu vet jag allt, och allt skall du även nu få veta. Björn kom hem i förrgår afton. Jag tog emot honom, som om han varit den enda människa i världen, N. B. utom jag själv. Vad han sade mig om sin resa, våra affärer, om Peter och Ebba, skall jag säga dig en annan gång. Nu kan jag blott tala om vad som tilldrog sig i går.
Det var söndag och vi voro till middagen på Carlsfors. Björns ögon stodo forskande på ma chère mère, och grimaserna röjde ingenting gott, d. v. s. att de alldeles uteblevo, vilket är ett tecken att björn är allvarsam och sorgsen till mods. Vid bordet hade ma chère mère björn till höger, Bruno till vänster om sig. Hon var tyst och stilla som vanligt sedan en tid, men alldeles ovanligt blek. Ej heller var hållningen så stolt, toaletten ej så ordnad som vanligt. Slurkan satt på sned, och några testar vitt hår föllo ned mot den gråbleka kinden. Det gjorde mig ont att se på henne.
Sedan vi ätit soppan, slog nu ma chère mère i vin åt Bruno. Vinet rann i strömmar på duken och hon märkte det ej. Bruno ville taga buteljen ur hennes hand, i det han sakta sade: ”Min mor slår vinet på duken!”
”Gör jag det?” sade hon med en hemsk röst, ”nå, då ser jag, att det är slut med mig; slå i vin åt dig själv, min son, din mor skall ej göra det mer!” Hon satte härvid
13. — Fredrika Bremer, Grannarna.
